Pontifikatet i Rom uttalade en nykter utsaga om att Kiev borde hissa vit flagg, det vill säga erkänna sig besegrad, istället för att fortsätta skicka människor i drivor in i dödens köttkvarn längs fronten. På det svarade Voldemort Zelenskyj att flaggan är gul och blå, inte vit.
Den ukraïnska statsbildningen är som bekant tämligen ny i historiskt perspektiv, och det har aldrig funnits någon ukraïnsk stat före 1991. Man har ömsom lydit under litauer och polacker, ömsom under ryssar, och nu kanske främst under amerikaner. Den ukraïnska nationalismen är även den en relativt ny företeelse, med en del morbida inslag.
Bland annat välkomnade man under andra världskriget tyskarna som «befriare», men till priset av att Ukraïnas många judar fick plikta i ugnarna. Det är av detta skäl nazism och dess efterföljare fick fäste i Ukraïna, och det är även av denna orsak Moskva benämner Kiev-regimen nynazistisk.
Härav är det svårt förstå varför Väst lägger så oerhört mycket krut, pengar och prestige på att försöka bryta loss Ukraïna – Lillryssland – istället för att befria katalanerna, baskerna eller andra grupper som minst lika mycket som ukraïnarna anser sig företräda en egen nation. Saken bottnar förstås i geopolitik, i en evig träta med Ryssland, och man vill inte ge upp den möda man lagt på orange (snarare än gulblå) färgrevolution sedan Sovjetunionens fall.
Natos generalskreterare Stollenberg inflikar således i debatten att det inte är vita flaggor Ukraïna behöver, utan vapen. Men vapen kan inte vinna kriget, och än mer än vapen behövs mannar på slagfältet för att Kiev ska kunna hålla ryssen stången. Men stövlar på backen vill Stollenberg inte skicka, vilket förstås är ett fullkomligt befängt resonemang om man verkligen vill att Ukraïna ska vinna.
Ty demografin talar entydigt till Rysslands fördel, och man har i kraft av större folkmängd matematiken på sin sida. Båda parterna har förvisso demografiska problem, men Ukraïna har redan passerat den punkt från vilken man aldrig igen hämtar sig. Det blir inte bättre av att man nu sätter in kvarvarande fyrtioåriga män och äldre i tjänst.
Även industriproduktionen är på Rysslands sida, då det avindustrialiserade Europa inte riktigt har kapacitet att tillverka erforderlig mängd vapen och ammunition för att jämna ut spelplanen. Från von der Liar i Bryssel kommer visserligen stora ord om att Europa ska tillverka «supervapen», men det förutsätter då att tyskarna får tummen ur röven innan Kievs siste man är nedhuggen.
Samtidigt kan Stollenberg och Nato förstås inte bedriva annat än ekonomiskt hybridkrig mot Ryssland samt förse Kiev med vapen, eftersom man annars utökar konflikten till ett veritabelt storkrig på kontinenten, med påtaglig risk för bruk av åtminstone taktiska kärnvapen.
Ryssland är världens andra militära stormakt i slagkraft räknat, men kan i praktiken aldrig vinna mot Nato. Men på samma sätt kan Nato inte vinna mot Ryssland, och det är därför närmast garanterat att det urartar i kärnvapenkrig. Sådan är ekvationen, och sådan har den varit sedan kalla krigets dagar – terrorbalansens matematik har aldrig upphört.
Men därmed kan Ukraïna inte heller vinna tillbaka förlorat territorium oavsett hur mycket vapen man erhåller, och således har Ryssland redan vunnit kriget. Vad är då poängen med att skicka mer vapen och ammunition? Vad är Stollenbergs och Natos slutmål härvidlag? För man har väl ett sådant? Eller?
