Mediemogulen Li «Jimmy» «Lai» «Chee-Ying» Zhiying (黎智英) blev häromdagen arresterad och förhörd, till omvärldens sedvanliga kritik om saker de inte har att göra med. Även argbiggan Zhou «Agnes Chow» Ting (周庭), den svenska statstelevisionens representant för Hongkongs invånare, har tagits in till förhör, och är fortsatt kvar i förvar.
Det är inte första gången de båda «demokratiaktivisterna» är föremål för juridiken, men det dröjer sig den här gången om den nya säkerhetslag som nu äger laga kraft i regionen. De båda utgör tillsammans med ett dussintal andra just det klientel lagen avser att angripa, då de ses som en säkerhetsrisk för både Hongkong och landet i stort.
Orsaken härtill är deras samröre med utländska krafter i syfte att få dessa att angripa och skada Hongkong och Kina, något som säkerhetslagen alltså tar fasta på och uttryckligen förbjuder. När man vädjar till utländska regeringar om att införa sanktioner mot Hongkong anses man således röra sig utanför lagens råmärken, och ungefär där går gränsen för vad som kommer att tolereras.
Omvärlden ser det naturligtvis som den ondskefulla kommunistregimens verk att ingripa i Hongkongs «friheter», men samtidigt skulle inte ett enda av dessa hycklande länder själva godta att de egna medborgarna agerade sålunda – det är själva definitionen på högförräderi, och uttrycks exempelvis i den svenska lagstiftningen så här:
Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall, med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd, läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes för högförräderi till fängelse i tio år eller på livstid eller, om faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.
Det den här fraktionen slåss för är nämligen inte att Hongkong ska fortsätta utvecklas med mer demokrati inom principen för ett land, två system, utan att Hongkong ska avskiljas från Kina som en självständig stat. För dem räcker det inte med höggradig autonomi, utan de kräver fullständig sådan.
För ändamålet erhåller man omfattande finansiering och stöd från utländska organisationer som gärna ser detta mål uppfyllas, om än inte av riktigt samma skäl som secessionisterna, utan av mer jordnära geopolitiska orsaker att skada Kina. Bland finansiärerna finner man således National endowment for democracy (NED) med flera liknande organisationer som finns i alla Kinas oroliga regioner för att röra om i grytan.
Speciellt riktar man in sig på att påverka studenter, som är mer flyktiga i sinnet och lätta att aktivera för allsköns protester, sådana som Zhou Ting och andra aktivister kring henne och hennes vapendragare Huang «Wong» «Chi-Fung» Zhifeng (黄之锋) i det numera nedlagda «partiet» «Demosistō» (de delade hjärtligt på miljonerna i partikassan).
Li Zhiying är med sina 71 år en annan typ av spelare i denna härva, och han hör tillsammans med ett antal andra personer till ett äldre revolutionärt garde. Men även han återfinns i den klick som söker utländsk kollaboration för sina syften, bland annat i en nätaktion med syfte att samla in kapital och söka påverka utländska aktörer att införa sanktioner eller i övrigt «straffa» Kina och Hongkong.
Aktionen har gått under benämningen I want laam caau, där begreppet laam caau (攬炒 / 揽炒, mandarin: lǎn chǎo, ta tag i och steka) är kantonesiska för ett begrepp som förekommer i pokerspel, en sorts brända jordens taktik som innebär att man förgör både sig själv och motparten.
Det är för övrigt detta «demonstranternas» skyltar om att «if we burn, you burn with us» syftar på, och det är denna «strategi» man tillämpar när man låter demolera stadens tunnelbana och annan infrastruktur i ren terror. Även den verksamheten ämnar säkerhetslagen slå ned på, och den var så att säga inte laglig dessförinnan heller, även om den flata polisen inte kunde göra så mycket.
Lagen gäller naturligtvis inte retroaktivt, varför man nog ska se de senaste dagarnas händelser som en sista varning till berörda parter om att de nu bör upphöra med sina secessionistiska anspråk och istället arbeta inom såväl lagen som principen om ett land, två system. Om de ändå skulle framhärda får man önska dem lycka till.