Vissa brukar hävda att Mao Zedong är historiens värsta massmördare, men det har inte så mycket med verkligheten att göra. Nog för att Mao – och andra i det kommunistiska ledargarnityret – hade ihjäl människor, noga räknat ett par miljoner «klassfiender» i form av godsägare som ansågs suga ut bönderna.
Det större mord Mao brukar anklagas för är svälten under Stora språnget 1958–1961, då tjugo miljoner eller fler människor fick sätta livet till i en politisk kampanj för att på kort tid söka transformera ett traditionellt bondeland till en industrination. Intentionen var emellertid inte att mörda någon, utan tvärtom att dra upp massorna ur svår fattigdom och armod. Mord kan knappast föreligga utan uppsåt.
Resultatet blev emellertid svält, eftersom lokala kadrer grovt överrapporterade skördar, varvid underskott uppstod då bondekollektiven tvangs sälja alldeles för stora volymer till staten, spannmål som gick på export till Sovjetunionen enligt gällande handelsavtal. Problemet förvärrades av att man nyttjade sovjetisk lysenkoism i jordbruket, och inte minst av att man smälte ned jordbruksverktyg i syfte att tillverka «stål» i hemgjorda «masugnar».
Ledningen får ändå ta på sig ansvaret för galenskaperna, även om avsikten var en helt annan. Men i det timade har vi faktiskt nyckeln till det moderna Kinas problem och framväxten av Kommunistpartiet som en central faktor, likväl som den senare transformationen till en ekonomisk supermakt. Vi tar det från början.
Under dynastin Qing (1644–1911) hade Kina nått den absoluta höjdpunkten, och man utgjorde kring år 1800 ledigt världens största ekonomi, med dryga trehundra miljoner invånare som produktionsenheter. Européerna hade sedan ett par sekler försökt involvera Kina i handel, men intresset var svalt inte bara för västliga produkter, utan även idéer.
Det senare skulle visa sig vara katastrofalt då Väst under brittisk ledning påbörjade industrialisering med fossilt kol som grund, varvid man kunde flerfaldiga produktionskapaciteten, inte minst för militärt ändamål. Den kinesiska ledningen var samtidigt självtillräcklig och svag, och landet stagnerade successivt.
Första opiumkriget 1839–1842 kan sägas utgöra startskottet för Kinas nedgång, det man brukar kalla förnedringens århundrade, då britterna tvang på Kina knarkhandel, utkrävde omfattande bötessummor samt lade beslag på Hongkong som krigsbyte. Kina hade tidigare förlagt all handel till Guangzhou och enbart godtagit silver som betalning, men tvangs nu även öppna ett antal fördragshamnar under utländsk kontroll.
Noga räknat hade en starkare politisk ledning kunnat bemästra dessa problem och småningom köra ut inkräktarna, men man lärde alltså inte av omvärlden och plågades dessutom av svåra interna problem i form av massiva uppror som tog stora resurser i anspråk. När såväl britterna som andra västmakter senare återkom med ett andra opiumkrig 1856–1860 och nafsade Kina i allt fler områden, bar det snabbt utför.
Japan tog den andra vägen, och lärde av väst, om än under hot om amerikansk invasion. Landet både industrialiserades och militariserades snabbt, då man tog till sig inte bara västerländsk filosofi och teknik, utan även imperiekonst. Japan prövade sin nyvunna styrka mot traditionellt överlägsna Kina i det första sinojapanska kriget 1894–1895, varvid Kina fick avträda Taiwan samt öppna ett antal fördragshamnar.
Det politiska tumult som följde i Kina ledde småningom till dynastin Qings fall 1911, varvid Republiken Kina proklamerades. Emellertid föll landet snabbt samman i autonoma provinser, som styrdes av lokala krigsherrar, och det fanns inte längre någon central ledning.
Likt Japan hade det nya Kina att söka anpassa sig till en ny världsordning, men givet den förnedring man hade utsatts för av västerländska makter, utgjorde västerländsk liberal parlamentarism inte ett självklart val. Man sneglade därför även på Sovjetunionen, som hade bildats genom kommunistisk revolution 1917, och på den förlagan bildades kinesiska Kommunistpartiet 1921 i Shanghai.
Initialt förelåg samverkan med det dominerande och regerande Nationalistpartiet, inte minst för att gemensamt ta sig an krigsherrarna och återta kontrollen av landet, men småningom uppstod split och nationalisterna rensade ut kommunister ur leden, bland annat med en serie spektakulära massmord. Inbördeskriget tog därför sin början 1927, och skulle komma att vara fram till 1949 i en eller annan form.
Men Japan kom emellan med annektering av Manchuriet 1931 och därefter fullskalig invasion från 1937, då nationalister och kommunister åter gjorde gemensam sak i försvar av landet. Efter Japans kapitulation 1945 återupptogs inbördeskriget, varvid kommunisterna som bekant segrade och 1949 utropade Folkrepubliken Kina, medan nationalisterna drog sig tillbaka till Taiwan som företrädare för Republiken Kina – och där står vi än i dag.
USA hade försett nationalisterna med vapen och annat understöd, men kommunisterna tillämpade framgångsrikt gerillakrigföring under Mao, och lade beslag på den amerikanska materielen. Man hade dessutom folkets stöd, då nationalisterna hade drivit ekonomin i botten och orsakat hyperinflation. Då nationalisterna småningom förlorade gav USA mer eller mindre upp stödet, och man ansåg att det bara var en tidsfråga innan detta sista fäste skulle intas.
Men så utbröt krig i grannlandet Korea 1950, då den sovjetkontrollerade nordsidan anföll syd. FN-trupper under amerikansk ledning drev framgångsrikt tillbaka nordkoreanerna ända till den kinesiska gränsen, och därmed hade en geopolitisk konflikt mellan stormakterna USA och Sovjetunionen kunnat förpassas till historien.
Emellertid valde Kina att gå in i kriget på nords sida, eftersom man helt enkelt inte ville ha ett fientligt USA alldeles invid sin gräns, varvid man drev tillbaka USA och Sydkorea till den ursprungliga skiljelinjen vid 38:e breddgraden. Kinas seger förändrade den amerikanska hållningen, och utöver att man funderade på att nyttja kärnvapen mot Kina lade man om strategin angående Taiwan, som därmed blev en nyttig geopolitisk pjäs.
USA inledde även ett handelsembargo mot Kina med anledning av koreakriget, vilket skulle komma att sinka landets utveckling något, även om de största problemen var av mer intern art. Ty när den långa maktkampen nu var avslutad och fred äntligen rådde, hade man att dana ett nytt Kina ur ruinerna av ett land svårt sargat av inbördeskrig, invasion, svält, sjukdom och stor politisk oreda.
Det är i den situationen Mao och det övriga ledargarnityret befann sig i början av 1950-talet, och givet att Kina traditionellt är en agrar kultur var jordbruket den naturliga startpunkten för reform. I Europa hade jordbruket fungerat under marknadsekonomiska former sedan 1600-talet, varvid svält mer eller mindre hade undanröjts – den svenska svälten 1867–69 var den allra sista av naturlig art i Europa.
Systemet i Kina var då av mer feodal karaktär, med godsägare som arrenderade ut mark under dryga former till fattiga bönder. Tanken att omfördela marken till bönderna omhuldades av såväl nationalisterna som kommunisterna, och båda genomförde således motsvarande reformer på fastlandet respektive Taiwan.
Tillvägagångssätten var dock diametralt olika, så som skissades inledningsvis ovan, med kollektivisering och våld som ingredienser i Folkrepubliken. Även på Taiwan förekom för all del våld och omfattande terror, men inte i detta avseende. Taiwan tillämpade inte heller de sovjetiska jordbruksidéerna, utan hamnade rätt från början.
Stora språnget 1958–1961 resulterade i tiotals miljoner döda i svält och åtföljande sjukdomar, och gav ett betydande hack i befolkningsutvecklingen, som planade ut vid knappt sjuhundra miljoner. Problemet här var att befolkningen nätt och jämnt kunde försörja sig på jordbruket, och att svälten alltid låg om hörnet vid minsta missväxt – eller vid felaktiga politiska beslut.
Fenomenet var ingalunda nytt, utan hade präglat Kina sedan dynastin Qing, och i viss mån kan man hävda att det har varit den naturliga ordningen i hela världen innan mer modernt jordbruk började tillämpas. Kommunisterna ärvde således även detta problem, och det utgjorde grunden för all annan modernisering – en befolkning som lever på marginalen är inte i stånd att industrialisera.
Lösningen fanns emellertid inom räckhåll, och den bestod i växtförädling och konstgödsel, ingredienser som utgjorde en parallell till den gröna revolutionen i övriga världen från 1950-talet och framåt. Kinas jordbruk var vid tiden mekaniserat i mycket liten grad och man förlitade sig främst på mänsklig arbetskraft, samtidigt som man hade ringa resurser i fråga om konstgödsel.
Stora språnget fick Kina att överge lysenkoismen, samtidigt som man satsade på mer traditionell mendelsk ärftlighet. Hybridiserat ris, det vill säga korsade rissorter, med successivt större avkastning togs fram under Yuan Longpings (袁隆平) ledning från 1960-talet, med storskalig implementering från 1973 och framåt.
Med Nixons besök 1972 uppnådde man avspänning och småningom normaliserade relationer med USA, och det amerikanska handelsembargot upphörde samma år. Kina investerade omedelbart i ett dussin amerikanska ammoniakfabriker i syfte att tillverka konstgödsel, vilket småningom säkrade jordbrukskapaciteten och lade grunden för vidare modernisering och industrialisering – Kinas kvävebarriär hade överbryggats.
Man utvecklade småningom egna fabriker för ytterligare tillverkning, och man är i dag världens näst största exportör av konstgödsel efter Ryssland. Konstgödsel är den faktor som initierade den globala befolkningsexplosionen under 1900-talet, och varannan människa existerar i dag enbart på grund av konstgödsel – tanken att «organisk» odling är lösningen på något som helst problem är så att säga dödfödd redan från början.
För Kina är motsvarande siffra tre av fem, eller sextio procent, givet nuvarande näringsgrad, men man hade kunnat upprätthålla en miljardbefolkning på marginalen av existens även med traditionella metoder – befolkningen räknade drygt åttahundra miljoner år 1970. Istället motverkade man förväntad överbefolkning genom ettbarnspolitiken, samtidigt som man initierade marknadsekonomiska reformer från 1980 i syfte att modernisera – kommunismen övergavs i allt utom namn.
En mätt befolkning förvissad om tryggheten i livsmedelsförsörjningen kan inte bara arbeta mer produktivt och generera allt större överskott, utan även tillåta sig allt högre mått av bildning, det vill säga den gängse utvecklingslinje som tidigare har präglat Väst.
Förvisso angrep man från 1949 omedelbart den höga graden av analfabetism, vaccinerade bort sjukdomar och vidtog andra åtgärder för att förbättra det kinesiska samhället, trots intermittenta politiska vansinnigheter, men avgörande för den vidare utvecklingen till supermakt ligger alltså i en så banal detalj som konstgödsel.
Det är en flerstegsraket med jordbruket som grund för vidare industrialisering och tillväxt i explosiv takt. Det är naturligtvis inte den enda komponenten, utan även marknadsekonomiska reformer från 1980 samt inträde i WTO 2001 har varit avgörande pusselbitar.
I den mån vi ska döma Mao för hans illdåd och misslyckanden – våldsamma landreformer, Stora språnget, Kulturrevolutionen – ska vi också beakta vad som finns på pluskontot. Mao var instrumental i pingpongpolitiken och att läka banden med USA, och lade grunden för senare ekonomiska reformer.
Visserligen hade han indirekt ansvar för svältkatastrofen, men han avskaffade samtidigt all vidare svält genom sina gärningar. Det finns en solid grund för klichén att Mao var sjuttio procent bra och trettio procent dålig (七三开, qi-san-kai).
