Under gårdagen meddelade en brittisk domstol att Julian Assange inte ska lämnas ut till USA, av skäl som har att göra med hans psykiska hälsa. Han har varit jagad, isolerad och fängslad under tio års tid, och är nu en bruten man, en skugga av sitt forna jag. I praktiken har man uppnått det mål man hade, att krossa den obehaglige journalisten och visselblåsaren, utan en fällande dom.
Beslutet kunde man annars ha tagit på en kafferast, eftersom hans psykiska status var känd redan då, och därtill föremål för en FN-utredning om mänskliga rättigheter. Vad är det egentligen som kräver tjugo månaders utredning i fallet, om alla omständigheter är kända och det avgörande skälet redan är uppenbart? Sådant tjänar bara till att bryta ned en person ytterligare, oavsett om han «förtjänar» det eller ej.
En återkommande kritik mot Sverige gäller samma slags i tid obegränsade häktning, ett veritabelt limbo i vilket en person kan hållas inspärrad ad infinitum i väntan på att en sölande åklagare ska driva sin utredning. Det finns exempel på hur personer har utvecklat sjukdomstillstånd efter flera års isolering i häkte, men Sverige föredrar att ideligen peka finger mot andra vad avser «mänskliga rättigheter» framför att tvätta sin egen nedbajsade byk.
För det kan knappast vara kompatibelt med «mänskliga rättigheter» att under lång tid frihetsberöva en «misstänkt» person, oavsett omständigheter i övrigt. Det är då ett straff utan dom, en tillvaro utan känt slut. Antingen har man på fötterna redan från början, och kan då låta saken avgöras omedelbart i en prövning, eller så låter man vederbörande gå till dess att man har ansamlat de bevis som krävs.
Tanken att man inte kan låta en potentiell brottsling slippa undan är inte giltig, för det omvända är nämligen mycket värre: att man kvarhåller och därmed straffar en potentiellt oskyldig person under oskäligt lång tid. Devisen oskyldig tills motsatsen har bevisats äger helt enkelt inte alltid giltighet i «rättsstatens» och «de mänskliga rättigheternas» förlovade länder.
Detta är särskilt uppenbart då det gäller så kallade utlämningar, det vill säga då en främmande makt begär att ett annat land ska räcka över en person misstänkt för något brott. Exempelvis befinner sig Huaweis finanschef Meng Wanzhou (孟晚舟) i husarrest i Kanada sedan drygt två år tillbaka, begärd utlämnad av USA under misstanke om att företaget har brutit mot landets unilaterala så kallade «sanktioner» mot Iran.
Det förekommer helt enkelt inte att man under sådana omständigheter häktar företrädare för företaget i fråga, utan det är en del av ett geopolitiskt pajasspel där USA med alla upptänkliga medel söker sinka Huawei och andra kinesiska företag från vidare avancemang. Ett spel som Kanada, Storbritannien och Sverige deltar i i egenskap av amerikanska marionetter, sprattelgubbar som lyder Washingtons minsta vink istället för att fatta självständiga rationella beslut.
Meng sitter visserligen inte inspärrad i en trång cell likt Assange, utan rör sig fritt i Vancouver med elektronisk fotboja, beslagtaget pass och en borgen om 75 miljoner kronor, men hennes rörelsefrihet är ändå kraftigt beskuren, då hon inte kan åka hem eller leva som vanligt. Om hon utlämnas kan hon dömas till tio års fängelse för stöld av «affärshemlighet» – som om hon personligen eller i egenskap av företagets kassör skulle ha något ansvar för det, om det hade inträffat – utöver de två år hon redan har suttit i husarrest.
För Kanada är saken en black om foten och en besvärande omständighet i förhållandet till Kina, men Justin Trudeau äger faktiskt situationen och kan på egen hand frige Meng genom dekret. Han kan göra den rationella bedömning som krävs, nämligen att syna USA:s smutsiga hand och förkasta den som missbruk av de internationella utlämningsavtalen – det är inte så här det ska gå till.
Saken kompliceras av att Kina i förväntat reciprok handling har fängslat två kanadiska medborgare, för att ytterligare lägga börda på Trudeau. Denne säger dock att han inte vill lägga sig i det «oberoende» rättsväsendet, och att det dessutom kan ge incitament till framtida utpressning om han agerar. Vidare vill han nog inte ådra sig amerikansk vrede genom att gå emot Washington.
Å andra sidan tillträder en ny president i USA den 20 januari, och det finns indikationer på att amerikanska justitiedepartementet nu försöker nå en snabb uppgörelse i fallet. Meng skulle kunna gå fri i utbyte mot att «erkänna» i en så kallad «plea bargain», vilket av många har tolkats som en fälla som kan stå Huawei – och även Meng – dyrt. Meng har avvisat propositionen och fortsätter bedyra sin oskuld.
Joe Biden har å andra sidan att reparera vad hans företrädare har ställt till med i utrikespolitiska relationer, inte minst vad gäller Kina. Att lägga ned fallet Meng Wanzhou skulle därmed vara en gest om försoning som skulle kunna lösa upp många knutar.
Meng Wanzhou måste hur som helst friges, ju fortare desto bättre. Trudeau äger ännu bollen och kan på egen hand reparera en del av skadan som har uppstått. Om han väljer att inte agera sålunda kan Biden visserligen förlösa honom, men det betyder inte att relationen med Kina därmed är reparerad eller att de två «Michael» i kinesiskt förvar kommer att friges.