Enligt uppskattningar från FN har minst en miljon människor placerats i kinesiska interneringsläger. Denna utsaga presenteras som «fakta» av statstelevisionen, men i själva verket har Förenta nationerna aldrig gjort en sådan uppskattning, och man har heller aldrig presenterat någon rapport som hävdar något sådant, även om samtliga medier länge citerat FN som källa.
Verkliga fakta i målet är att en amerikansk medlem, Gay McDougall, i en oberoende FN-panel i augusti 2018 uttalat att man har mottagit uppgifter om internering av «uppemot en miljon» uigurer från «trovärdiga källor». Siffrorna kommer alltså inte från FN, utan från en annan organisation. Vilken då, och hur har man förfarit i denna uppskattning?
McDougall anförde inga källor för sitt påstående, men organisationen Chinese human rights defenders (CHRD) har skickat material till OHCHR angående sådana uppskattningar vid tidpunkten i fråga. Analysen bygger på ett «omfattande» statistiskt underlag bestående av åtta (8) intervjupersoner, siffror som därefter har applicerats på hela Xinjiang. Så kokar man soppa på en spik.
CHRD finansieras av amerikanska National endowment for democracy (NED) med ungefär en halv miljon dollar per år. NED finansieras i sin tur av amerikanska kongressen, och utgör ett verktyg i amerikanska statens arsenal för att med mjukare medel hantera geopolitiska fiender, främst Kina och Ryssland. Att NED stödjer separatister i oroshärdar i Xinjiang, Tibet och Hongkong är alltså inte en tillfällighet, utan per design.
En annan figur som ofta åberopas i medierapporteringen är Adrian Zenz, en evangelisk kristen med rötter i teologiska universitetet Akademie Welt-Mission i Tyskland. Det är en «pånyttfödd» kristen fundamentalist som anser sig vara ledd av gud att gå i mission mot Kina. Hans bakgrund kan bättre förstås genom att läsa hans bok Worthy to escape: why all believers will not be raptured before the tribulation.
Zenz tokkristna profil hindrar dock inte medier från att flitigt citera honom som något slags expert på Xinjiang och Kina, men hans uppskattningar och «analyser» är helt ad hoc och bygger inte på något annat än en rapport i en uigurseparatistisk TV-kanal samt fria fantasier.
I egenskap av medieexpert får Zenz ständiga och egenhändiga inflation av antalet påstått internerade i Xinjiang massiv spridning, bara för att senare upphöjas till «sanning» i de «faktarutor» medierna begagnar för att inskärpa att detta minsann är objektiv verklighet fastställd av «objektiv» journalistik och vetenskap.
Att interneringslägren existerar är inte omtvistat, utan ett elementärt faktum, därtill erkänt och motiverat av Kina, och ingen tvivlar heller på att det förekommer grymheter som tortyr i enstaka fall – sådant mörker finns förvisso i Kina. Men vad dessa ständiga överdrifter och förvrängningar ska tjäna till är svårare att begripa. Det är inte journalistikens uppgift att delta i det geopolitiska spelet, utan att granska och rapportera om verkligheten.
Men vi ser i både rapporteringen kring Xinjiang och Hongkong, likväl som i många tidigare sammanhang, att journalistiken tar ställning och väljer att frisera friskt i den ena sidans favör, och att utan kritisk granskning vidarebefordra inflaterade och direkt faktavidriga uppgifter.
Att det sker beror nog inte så mycket på en medveten konspiration som en följd av massiv okunskap om Kina och ett irrationellt hat mot landet, samt att journalistiken befinner sig i djup kris. Man har helt tappat det traditionella hantverket och antagit en aktivistisk ådra, som demokratikrigare i helig mission mot världens alla skurkstater. Ändamålet helgar därför medlen att ljuga, förvrida och förvränga, och som i alla krig är sanningen det första offret.