En utomjordisk besökare som försöker sätta sig in i den jordiska politiken skulle snabbt konstatera att det finns två rivaler i form av USA och Kina, men skulle ha svårare att se vem av Xi och Trump som är diktator respektive folkvald.
Ty den verkliga diktatorn uppträder som en vis och värdig statsman, förespråkar globalism och samarbete samt värnar handel och marknadsekonomi, medan den demokratiskt valde US-presidenten uppvisar de motsatta egenskaperna, mobbar sina meningsmotståndare, undandrar sig internationella avtal, försöker utöva makt utanför sina befogenheter, bedriver protektionism och merkantilism samt uppträder som ett renodlat psykfall.
Psykfallets senaste grand mal innebär att USA lämnar världshälsoorganisationen WHO, drar undan Hongkongs särskilda status på en rad områden samt nekar kinesiska studenter visum. Det är delvis en upptrappning av en redan existerande frikoppling från världen och inneslutning av Kina medelst olika metoder, som tidigare att utestänga Huawei, arrestera Meng Wanzhou, betrakta kinesiska journalister som diplomater, samt inte minst de många tarifferna i handelskriget.
Men det är också ett mer akut sätt att peka ut främmande fiender i syfte att svära sig fri från det egna coronahaveriet, att skylla andra för de egna misstagen, att uppvigla folket att hata FN:s expertorgan och Kung Fu Panda istället för att lägga ansvaret där det hör hemma. Trump slåss för sitt politiska liv, även om det är en fruktlös kamp.
Trumps ego tillåts således slå sönder allt som kommer i hans väg, men de destruktiva åtgärderna är missriktade och riskerar att slå tillbaka på amerikanska intressen. Kina kommer inte att backa en millimeter, utan har redan tagit höjd för amerikansk vrede. Hongkong hjälps inte heller av att dess privilegier som handelshubb i regionen försvagas.
Givet att Hongkong har betydligt större import från än export till USA drabbar åtgärderna främst avsändaren, samt inte minst de knappt hundra tusen amerikaner och de amerikanska intressen de representerar som verkar i Hongkong. På sikt riskerar man att alienera majoriteten av hongkongbor, som då istället tyr sig till moderlandet, och USA mister den lilla kil man har in i Kina.
Avgrunden mellan USA och Kina fördjupas därmed, och ett nytt kallt krig är redan ett faktum. Xi Jinping förutsåg detta redan för ett år sedan, då han började preppa lokala regeringar i regionerna och provinserna för en ny lång marsch, en period då uthållighet och beslutsamhet krävs.
Den långa marschen (长征, changzheng) är alltså i kinesisk historieskrivning den omfattande reträtt den revolutionära Röda armén genomförde 1934–35, en nära tusen mil lång vandring genom oländig terräng i syfte att undkomma nationaliststyrkor. Det är en doktrinär symbol för kamp och motstånd, och den dammas nu av när man ser ett ökat amerikanskt tryck mot landet.
Det är också ett uttryck för Kinas motståndskraft, och man har inte för vana att böja sig för hot, påtryckningar, sanktioner eller andra tvångsmedel. Istället sluter man leden och visar en enighet som USA aldrig kan matcha.
Om någon ska ge vika är det således USA, och frågan är därför bara när. US-presidenten är utbytt om ett drygt halvår, medan Xi Jinping består. Den vidare pandemin lär då ha tärt hårt på USA och Europa, och man kanske blir mer medgörlig och mindre aggressiv. I vilket fall som helst är det för närvarande fördel Kina.