Raskravaller och upplopp pågår i den amerikanska Minnesotadelstaten, och därför kallas nationalgardet in, det vill säga en renodlad milisstyrka. Hade motsvarande hänt i Hongkong hade det av omvärlden betraktats som oförsvarlig polisbrutalitet och ett brott mot mänskligheten, eftersom det i Hongkong anses vara en «frihet» att ställa till med upplopp och paralysera staden.
Det är så den dubbla måttstocken ständigt tillämpas mellan Hongkong och övriga världen. Bara i Hongkong kan man invadera, belägra och demolera parlamentet utan att polisen agerar, medan det i varje annat land hade lett till att såväl polis som militär hade kallats in för att med skarpt våld undanröja ett direkt hot mot demokratin.
För Hongkong är det tvärtom så att gatans parlament anses stå för den riktiga demokratin, medan de som har valts till Legco i demokratisk ordning är Beijings marionetter. Det är i vart fall omvärldens analys, och andemeningen tycks vara att «demonstranterna» är okränkbara i sitt uppsåt att protestera mot Beijing och förespråka «självständighet».
Härav följer också det uppenbara behovet av en säkerhetslag, sådana som finns i varje land, men som till följd av passivitet och parlamentarisk låsning har legat i långbänk i Hongkong sedan 2003. Hongkongs grundlag säger att en sådan lag ska införas, och att det är en fråga för den deliberativa demokratin att ordna.
Eftersom man inte har åstadkommit detta under de tjugotre år grundlagen har varit i effekt, är det därför naturligt att centralregeringen – helt i enlighet med grundlagen – i den administrativa regionens ställe proklamerar lagen i fråga. Den är klubbad i Nationella folkkongressen och kommer att införas i september.
Kinahatande västpress har redan annonserat Hongkongs död, men det är i själva verket tvärtom så att Hongkong med säkerhetslagen i ryggen kan eliminera sådana element som förlamar stadens näringsliv och förstör dess infrastruktur; sådana kackerlackor som idkar våld och demolerar banker och andra inrättningar; sådana terrorister som ockuperar parlamentet och hindrar stadens valda delegater från att ta sig till arbetet; sådana bortskämda snorungar som istället för att studera för sin framtid förpestar för andra med bensinbomber och besinningslöst våld.
Säkerhetslagen gör det möjligt för staden att få andrum från sådana helt vettlösa «demonstrationer», och den har starkt stöd bland näringslivet och sådana tongivande figurer som Li Ka-Shing. De svartklädda separatisterna är inte Hongkong, och de representerar inte heller Hongkong, även om det är så det undantagslöst framställs i västerländska medier. Stadens traditionella friheter påverkas överhuvudtaget inte.
Upploppen i Hongkong har således ett bortre datum, och därefter får kackerlackorna bedriva sina separatistiska anspråk från Taiwan eller Storbritannien. Principen om ett land, två system kan åter upprätthållas, och Hongkong kan återgå till att bedriva business, göra storartad film och vara den självklara nöjesmetropolen i regionen – detta är det riktiga Hongkong, till skillnad från upprorsmakarnas meningslösa terror.