Slår man på teven – i bildlig mening – möts man av något som mest liknar distriktsmästerskapen i curling. Varpa, skidskytte och sådant är ju nationalistiska statstelevisionens paradgrenar, medan intressanta sporter som freestyle nobbas benhårt. Ändå är det där de flesta medaljerna ligger.
Nå, man får väl följa Gu Ailings andra sejour i olympiska spelen, nu åter som företrädare för Kina snarare än USA, via andra kanaler. Men frågan är om det verkligen finns så mycket mer att se, givet den tunga våta politiska filt som ligger över spelen?
Judarna buades naturligtvis ut under invigningen, och man undrar förstås varför en folkmördarstat som Israel tillåts delta när man så benhårt stänger ute Ryssland år efter år. Jänkarna buades dock inte ut, men däremot deras politiska företrädare i form av vicepresident Vance – en märklig differentiering i hur man skiljer mellan idrottare (eller «atleter» som de kallas i statsteve) och politiker beroende på land.
Olympiska spelens grundtanke, under antiken såväl som i modern tid, är att det ska vara en sammankomst för förbrödring, en tid då man lägger ned vapnen. Det rimmar illa med alla de bojkotter och exkluderingar vi har sett under lång tid, från OS i Moskva 1980 fram till våra dagar.
Av någon anledning är det alltid Ryssland som utesluts när man råkar ha en militär drabbning, medan USA förstås kan invadera halva världen och ändå alltid komma undan. Effekten blir bara att spelens värde degraderas, och att det mest liknar skämtspel under västlig kontroll.
Ty vad är egentligen ett guld värt, när de bästa ändå inte får ställa upp? Betänk att Ryssland var andra bästa nation i hemmaspelen i Sochi 2014, innan man hamnade i onåd på grund av dopning och militära äventyr. Framförallt är det medaljer i ishockey, längdskidor och konståkning som mest blir till PVC-plast när ryssarna inte medverkar.
Till Milano och Cortina d’Ampezzo skickar Ryssland och Vitryssland totalt tjugo (20) idrottare (eller «atleter» som de kallas av gen Z), att jämföra med 212 under spelen i Beijing 2022, då under ryska olympiska kommitténs vimpel snarare än ryska federationens. Man blev ändå nionde bästa nation.
Resultatet blir att de italienska spelen blir ljumma, avslagna och ointressanta, och att de guld Sverige och andra nationer tar faktiskt inte betyder så mycket. Det är bara statstelevisionens kommentatorer som jublar, medan vi andra förmodligen väljer att spendera tiden på något annat.