Kategorier
Ekonomi Kina

沃尔沃 (Woerwo)

Om Shanghai (上海) är helvetet på jorden, är grannstaden Hangzhou (杭州) dess paradisiska motsvarighet. Ungefär så lyder klichén kring dessa städer, som båda var för sig hyser fler invånare än hela Sverige. Jag kan gå i god för det: att spatsera längs Västersjön (西湖, Xihu) i Hangzhou är en svårslagen kontemplativ njutning i undersköna miljöer, likaså att promenera i den backiga och tropiska terrängen i tedistriktet Longjing (龙井) alldeles i närheten. Hangzhou är en idyll.

Det är från denna stad, som redan Marco Polo sägs ha beundrat, biltillverkaren Geely (吉利, Jili) stammar, och nu ska ägarskapet av hela Volvo Personvagnar föras dit. Affären är i princip redan klar: Volvo blir kinesiskt, vilket somliga betraktar med skräck i blicken. Det finns en rädsla för att Geely och Kina efter att ha sugit åt sig Volvos teknik ska sjappa och lämna Sverige i sticket. Arbetskraften är trots allt mycket billigare i Kina.

Men det fungerar nog inte så. Visserligen är det troligt att delar av tillverkningen i större utsträckning kommer att förläggas till Kina och andra länder, men Geely har inte för avsikt att sabotera det renommé av säkerhet och kvalitet som det svenska varumärket står för, och för att växa i Europa och på andra marknader utanför Kina behöver man en fast utrikes bas, naturligen Göteborg. Man kommer att växa in i ett ömsesidigt beroende som inte skiljer sig från det Ford och Volvo haft.

Affären är bra för Sverige, som kan behålla en bilindustri under ett ägarskap som har betydligt bättre förutsättningar att skapa lönsamhet i verksamheten. Och affären är självklart bra också för Kina, som får en rejäl skjuts i en viktig teknikbransch. Guldkusten, med Shanghai och Hangzhou som naturliga centra, kommer att utöka sin potential som en av världens ledande regioner, en position man kommer att nå inom trettio år. Kina har på allvar demonstrerat sin kraft för svenskarna.

Kategorier
Kina Kultur Politik Språk

Zai Ruidian gaozhong xue zhongwen

Vi har hört det förr: kinesiska kan bli nytt gymnasiespråk. Varför blir det då inte det? För att det kräver ett politiskt beslut på central nivå. Den svenska skolan är uniformistiskt toppstyrd, med läroplaner som skiftar lika ofta som den politiska majoriteten. Tjafset i den sirapströga politiska långbänken undergräver skolans förmåga att självständigt undervisa i samtidens aktuella ämnen, som kinesiska, och Sverige missar därmed möjligheter till konkurrensfördelar.

Varför då kinesiska? Flera skäl finns, varav det mest uppenbara torde vara Kinas allt mer framträdande ställning i världen – vi handlar frenetiskt med Kina, och Kinas ekonomi får allt större betydelse även för oss. Kunskaper i kinesiska innebär bättre möjligheter till förstahandsinformation och mer intima kontakter med beslutsfattare.

Men det finns också rent bildningsmässiga skäl som talar för kinesiskan. Det är inte bara världens största språk, även om starkt regionaliserat, utan utgör även ett slags motsvarighet till latin i Asien – det är en inkörsport till tyngre språk som japanska och en nyckel till många andra östasiatiska språk ur såväl syntaktisk som ordmässig synvinkel.

Kinesiskan erbjuder en väg till förståelse av Asien och dess historia, kultur och filosofi, och en väg bort från den eurocentrism som sedan länge präglar den svenska skolan. Det är ett uppbyggligt ämne som får världen att växa lite grann och vidgar perspektiven.

Två saker i det politiska utspelet om mandarin i skolan kan dock anmärkas på. Den ena är att det inte alls finns brist på lärare i kinesiska – det är bara att rekrytera från Kina, vilket också ger bäst resultat. Det finns absolut ingen nödvändighet att läraren ska kunna svenska. Den andra är att kinesiskan bör erbjudas generellt redan i grundskolans högstadium, och kanske mer exklusivt även i mellanstadiet, under den period då barn fortfarande är tillräckligt plastiska för att suga upp ett nytt språk helt och hållet.

(I rubriken står pinyin för 在瑞典高中学中文, vilket översätts till «Läsa kinesiska i svenskt gymnasium»)