Snårig brittisk politik har allmänna val vart femte år, men under märkliga omständigheter där regeringen bestämmer datum. Den nuvarande konservativa regimen under Paki-Sunak skulle under de förutsättningarna kunna hålla ut till december för att söka förbättra sitt usla opinionsläge, men valde att istället kasta in handduken och utlysa val redan fjärde juli.
Det är ett uttryck för uppgivenhet, insikten att man inte har rimlig förmåga att ta in på Arbetarepartiets osedvanligt stora försprång i opinionen. Nyligen blev de konservativa mosade sönder och samman i lokalval landet runt, vilket lär ha bidragit till beslutet att lämna in i förtid.
Det blir alltså en socialistisk regering under Keir Starmer som småningom tar över rodret, givet att inte något alldeles oväntat inträffar. Man ligger stabilt kring 45 % i opinionen, att jämföra med 23 % för de konservativa.
Men Labor lär inte kunna vända utvecklingen, eftersom den beror på faktorer som inte omedelbart låter sig påverkas. Till dessa hör effekterna av Brexit, coronapandemin, gasberoende, skenande invandring med mera, som ger stillastående eller avtagande ekonomi tillsammans med inflation och levnadskostnadskris för Lillbritanniens underklass.
Önationen har även ett attitydproblem, då man alltjämt tror sig vara ett imperium med rätt och förmåga att tillrättavisa andra, inte minst Kina. Men i realiteten har landet krympt till ingenting alls, och utgör numera en simpel vasall till Washington. Ingen bryr sig när pudeln gläfser.
Härförleden påpekade en arrogant brittisk tidning att Singapore under sex decennier enbart har haft tre premiärministrar, vilket skulle förstås som ett demokratiskt underskott. Men vad är då den brittiska kalabalik som sedan 2022 har sett inte mindre än fyra regimer komma och gå, nämligen Bojo II, Truss, Paki-Sunak och nu småningom Starmer?
För Lillbritannien finns ingen omedelbar räddning, och Starmer är inte heller rätt person att föra befäl över den sjunkande skutan. Det är bara en tidsfråga innan Skottland lämnar, och därefter återstår bara en sorglig brittisk rumpstat med Wales och Nordirland som underkast.
På sikt måste England åter ansluta till Europeiska unionen, samtidigt som man hakar av den amerikanska kroken. Det fungerar uppenbarligen inte att stå på egna ben, och man kontrollerar inte alls utvecklingen så som man hade förutspått – inte ens invandringen. Starmers första punkt på agendan är således att utlysa folkomröstning på nytt i frågan.
