Dynamiken kring Taiwansundet är sådan att ju mer Taibei babblar om att man är en självständig nation, desto mer måste Beijing skruva upp volymen på motretoriken. Och ju mer utländska krafter som Bryssel och Washington lägger näsan i blöt, desto hårdare måste Zhongnanhai svara för att upprätthålla status quo och motverka ett fortsättningskrig.
Nyvalde «presidenten» på öprovinsen, Lai Qingde (赖清德), hävdade visserligen i sitt installationstal att man alltjämt är Republiken Kina (Taiwan) snarare än bara Taiwan, men även att man är ett annat land än Folkrepubliken Kina, en oberoende nation med stöd i omvärlden. Beijing kan inte tolka detta som annat än separatistisk retorik, och måste därför svara på lämpligt sätt.
Övningen Förenade svärd (联合利剑-2024A, Lianhe lijian) i syfte att koordinerat simulera en blockad mot ön är planerad sedan tidigare och inte så anmärkningsvärd som medier vill göra gällande, utan tvärtom ganska nedskalad, men däremot är tonläget från utrikesministeriet mer högljutt än eljest. Å andra sidan kan man förstå av beteckningen att fler övningar lär komma under året.
Om Bryssel och Washington verkligen värnar demokratin på Taiwan ska man nog vara mer försiktig i att uttala stöd för Lai, och presidenten själv har att inse att hans eldfängda separatism en dag kan få digra konsekvenser. Om det är en sak man inte ska spela mot är det Beijings beslutsamhet att hålla ön i sitt grepp och vid behov införliva den i moderlandet.
Om Lai och hans parti får för sig att formellt deklarera självständighet, eller om USA försöker etablera militär närvaro på ön, är fortsättningskriget därför ett faktum, och demokratin på Taiwan historia. Då vidtar en blodig kamp om herraväldet på ön, med resultat att «landet» blir till en grushög.
För Beijing spelar det mindre roll, då själva territoriet är det som är av vikt, att en gång för alla hela den nation som splittrades under kolonialism och inbördeskrig, att säkra det så viktiga «fortet» i den första ökedjan och därmed bryta jänkarnas projektionsyta mot Kina.
Men givet allt annat lika föredrar man status quo och att medelst morot och piska locka in Taiwan i fållan, även om det finns en bortre tidsgräns runt 2049. Fastlandet och ön är redan höggradigt integrerade, och Taiwans välstånd är helt beroende av den omfattande handeln med fastlandet. Givet att Kina växer snabbare ökar därför incitamentet till en formell återförening, under gynnsamma villkor för att bevara autonomin och demokratin, i evighet om man så vill.
Inte för att Lai lär lockas av det, men oppositionen begrundar faktiskt den möjligheten, och man har allt tätare kontakter med Beijing. Zhongnanhai har tålamod, men samtidigt beredskap att agera om Lai skulle ta ut svängarna för mycket. Han har fått en inledande tillrättavisning, och han bör ta intryck av detta – så även omvärlden.