I Hongkongs tidningar figurerar för närvarande underliga helsidesannonser som uttrycker stöd för ett land, två system och begär att protesterna och våldet ska upphöra. Månne är det kinesiska kommunistpartiet som annonserar, eller kan det vara några lokala pekinglakejer?
Mja, det är i själva verket Hongkongs näringslivstoppar med Li Jiacheng (李嘉诚, Li Ka-shing) i spetsen som uppmanar medborgarna att besinna sig och försöka se hela bilden, att förstå att ett land, två system utgör grunden för ett välmående och stabilt Hongkong. Det här är inte direkt kommunister, utan den elit som är synonym med Hongkong som globalt finanscentrum. Om de är av den åsikten, kan det då ligga någon sanning i det? Kan de med sin kunskap och livserfarenhet månne skönja något som de unga, arga studenterna inte förmår se?
Saken kommer förstås inte att nämnas i västerländsk press, eftersom det stör den gulliga bilden av ett folk som reser sig mot en diktatur i annalkande, och eftersom demokratiaspekten är allenarådande i analysen. Men Hongkongs demokrati är av ett speciellt slag, med två olika slags valkretsar. Folket behärskar den ena halvan, särskilda industrigrenar av vikt för staden den andra, i syfte att skapa balans mellan stadens behov och medborgarnas. Det är inte ett påhitt av kommunistpartiet på fastlandet, utan framtaget av Hongkong självt under utformningen av grundlagen inför överlämnandet. För att Hongkong i princip är en stadsstat med andra förutsättningar, på samma sätt som Singapore och Macao.
Grundlagen uttrycker också en ambition att småningom införa fullt allmän rösträtt och därmed slopa de särskilda valkretsarna. Det finns dock ingen särskild tidsplan för det, utan är något som Beijing bestämmer. De folkliga valkretsarna har successivt ökat i mandatfördelningen, och har numera majoritet – en kompakt folkvilja kan alltså komma till uttryck redan nu.
De unga, arga studenternas besvikelse ligger å ena sidan i att den allmänna rösträtten ännu inte har införlivats, och å den andra att valbara kandidater måste godkännas av Beijing. Det betyder i praktiken att secessionister sorteras bort (i enlighet med grundlagen), men har ingen praktisk betydelse för demokratin i övrigt. Det är alltså inte så som det framställs i medier att Beijing handplockar lämpliga delegater.
Men frågan är om studenterna i själva verket inte nyttjar Beijing som ställföreträdande måltavla för aggressioner som har mer med deras prekära situation att göra. Att ordna bostad i det kompakta Hongkong med dess skyhöga markpriser är ingen enkel sak, och man kan notera att demokratirörelsen har en tydlig vänsterprägel.
Studenternas förhoppning om ett mer socialistiskt Hongkong skulle i grunden ruinera stadens karaktär och göra den till just vilken kinesisk stad som helst. Därför är det i förstone obegripligt att man vänder aggressionen främst mot Kina och sekundärt mot stadens kapitalistiska struktur. I tidigare inlägg har jag därför berättat att Kina inte har med saken att göra, att studenternas ilska är missriktad.
Men det är som att yla i ett garage eller skrika i rymden. Det finns en viss självsvängning i det här förloppet, när saken bara fortgår utan koherens och när hela den västerländska sinofobiska svansen hakar på i hopp om att kunna tvåla till Kina en smula. Sakargument göre sig ej besvär, ej heller krass logik – det är så att säga givet på förhand att Kina har för avsikt att snabbast möjligt fila ned Hongkong till en ordinär kinesisk stad och trampa sönder friheten (men det hade i så fall redan skett).
Li Jiacheng med flera har nog en annan uppfattning, och de tycks också se var det kniper. De uttrycker en förhoppning om att stadens ledning och studenterna kan diskutera fram en lösning, och att de ungas situation måste beaktas. Symptomatiskt är att sociala reformer införlivades efter paraplyprotesterna 2014, och något liknande kan månne ske nu. Under alla omständigheter torde denna omgång av protester nu närma sig sitt slut, när näringslivet har satt ned foten och indikerat den fortsatta vägen.