Militärutgifterna för år 2010 uppgick till 682 474 000 000 dollar i kombination för Kina, Frankrike, Storbritannien, Ryssland, Japan, Tyskland, Saudiarabien, Italien, Indien, Brasilien, Sydkorea, Kanada, Australien, Spanien, Förenade arabemiraten, Turkiet, Israel, Nederländerna, Grekland och Colombia, tjugo länder med en total befolkning om 3 684 000 000 människor.
Hur stora utgifter har då ett land med 312 miljoner invånare, alltså mindre än en tiondel av ländernas ovan? Jo, lika stora, eller 687 105 000 000 dollar. De amerikanska militärutgifterna är således tio gånger högre per capita än för de tjugo nästföljande länderna, eller alternativt uttryckt lika höga som för de tjugo nästföljande länderna tillsammans.
När USA nu drar sig tillbaka från Västasiens krig i Irak och Afghanistan tycks alltså finnas utrymme för att banta ned denna ofantliga krigsmaskin, och även den ekonomiska situationen förefaller peka åt det hållet, givet USA:s ofantliga budgetunderskott och skuldberg. President Barack Obama bekräftar detta i ett tal om ett bantat försvar, där man frångår tvåfrontsstrategin som en relik från kalla kriget och istället ämnar utöka sin närvaro i Asien, speciellt för att möta Kinas ökade betydelse i regionen och världen.
I siffror räknat innebär bantningen att militärutgifterna minskar med 5–10 %, varför USA även fortsättningsvis kommer att ha vad som inte kan benämnas som annat än en permanent krigsekonomi med utgifter som även framöver kommer att överstiga de 15–20 nästkommande ländernas militärbudgetar.
I och för sig vore det mer rättvist att räkna med ett köpkraftsjusterat index, då exempelvis Kina kan producera mycket billigare än USA i en fix valuta. Men även om man räknar i andelar av bruttonationalprodukten utgör USA:s utgifter 4.7 % av BNP, medan Kinas ligger runt 2.2 % – världsmedel beräknas till 2.6 %.
Den analys som framställer Kina som ett militärt hot kan därför inte ses som annat än amerikansk paranoja, som även yttrar sig i hysteri för att Kina skaffar sig ett enstaka begagnat hangarfartyg, samtidigt som exempelvis lilla Italien förfogar över flera stycken. Att USA stationerar trupp i Australien och ämnar ha flottbaser i Singapore och ett antal länder kring Sydkinesiska sjön, utöver baserna på Okinawa och i Sydkorea, bekräftar Obamas strategi av att omsluta och inringa Kina.
I vilket syfte är inte helt klarlagt, men klart är i alla fall att det är ett slags provokation, dessutom mer för att möta ett ekonomiskt hot än ett förmodat militärt. Kanske vill man provocera fram en kapprustning för att köra Kinas ekonomi i botten, på samma sätt som man gjorde med Sovjetunionen. Det är i så fall en strategi som knappast kommer att ha framgång, eftersom Kina kommer att ta saken med ro och koncentrera sig på försvar av sitt territorium. Kina är inte en expansionistisk makt, och kommer heller inte att bli.
Hur som helst är denna form av militär upptrappning negativ för regionen som helhet. Även det pacficierade Japan, som efter krigsförlusten ålades att enbart ha ett nominellt försvar, har på senare tid ökat sina militära anslag, bland annat med köp av stridsflygplan från USA. Motivet sägs vara Nordkoreas skrammel med missiler, men sanningen att säga är det nog så att Nordkorea känner sig mer hotat än något annat land i regionen, och att nyckeln till att lösa upp Nordkoreas knutar inte ligger i hårdare tryck utan säkerhetsgarantier från framförallt USA – något som USA inte är villigt att ge, och vilket därför bidrar till en fortsatt eskalerad situation av osäkerhet.
USA:s utökade närvaro i Asien kan därför tvärtom bidra till kapprustning och ökad instabilitet snarare än det motsatta, vilket då är kontraproduktivt. Samtidigt undrar man förstås hur det oavslutade kriget mot terrorismen ska utvecklas när USA trappar ner i Västasien och ger terrorgrupper en gnutta andrum. Vad händer om nya terrorattacker följer, eller om en kris med Iran utvecklas? Ska man då skifta fokus än en gång och dirigera om hela styrkan?