Donald Trump tog ett samtal från Taiwans ledare Cai Yingwen (蔡英文), och ett muller hördes i både Beijing och Washington. Trump menar att han visst kan tala fritt med vem han vill, och har sedan dess även ifrågasatt principen om ett Kina, den vägledande hållning som har präglat internationella relationer med Kina sedan 1978.
Historien i korta drag: kejsardömet Qing upplöses 1912 efter en revolution anstiftad i provinserna 1911. En nationalistisk regim under nationalistpartiet Guomindangs (GMD, 国民党) portalfigur Sun Yixian (孙逸仙) bildar Republiken Kina, en halvfunktionell demokrati som kort därefter bryter ner i militärdiktatur under Yuan Shikai (袁世凯) och lokala krigsherrar i provinserna. I den nybildade republikens nyfunna frihet frodas en entusiastisk reformrörelse, som spänner hela det politiska spektrat, inklusive den då gångbara kommunismen.
Kommunister och nationalister organiseras båda under sovjetiska Komintern, och är närmast omgående i luven på varandra som bittra fiender, med mord och våld på båda sidor, och med regelrätt inbördeskrig som resultat med start 1927. Japansk invasion i Manchuriet 1933 försvårar Kinas vidare utveckling, och när Japan inleder en fullskalig attack mot Kina 1937 och därmed iscensätter andra världskriget bildar nationalister och kommunister en allians för att mota bort fienden.
Alliansen upphör 1945, efter att Japan hade kapitulerat inför hot om fler amerikanska kärnladdningar, och de inbördes stridigheterna återupptas. USA ställer sig på nationalisternas sida, och ger ledaren Jiang Jieshi (蒋介石) militärt och ekonomiskt understöd. Kommunisterna under bondsonen Mao Zedong (毛泽东) har dock folkets stöd, efter nationalisternas misskötsel av ekonomin, och Mao kan med gerillataktik beslagta amerikansk materiel i allt större omfattning. 1949 intar kommunisterna Beijing, och Jiang Jieshi och hans nationalister tar sin tillflykt till Taiwan.
Republiken Kina på Taiwan ansågs i världssamfundets ögon fortsätta representera hela Kina, och har också själv det anspråket. Folkrepubliken Kina, utropad 1949, antar samma hållning om att representera hela nationen, och formellt har kriget aldrig fått någon upplösning. Diktaturen på Taiwan leddes länge under Jiang Jieshi, med omfattande terror och brutalitet, men har sedan 1980-talet allt mer kommit att utvecklas i demokratisk riktning, i takt med att ekonomin och välståndet har vuxit.
USA insåg i början av 1970-talet att Kina inte kan ignoreras, och behövde dessutom en allierad för att tämja Sovjetunionen, som inte kom överens med Maos regim. Pingpongpolitiken under Richard Nixon resulterade småningom i en helomvändning, och Folkrepubliken Kina kom att representera hela Kina, medan samma favör samtidigt undandrogs Taiwan. Principen om ett Kina växte fram, nämligen att Kina är en och endast en nation, och att dispyten om herraväldet är en fråga för regimerna i Taibei och Beijing att lösa på fredlig väg.
Världssamfundet i stort har antagit principen, och samtliga länder i världen, med undantag för några bananrepubliker och ett par lilleputtstater, erkänner Folkrepubliken Kina som nationens formella representant. Diplomatiska förbindelser med Taiwan förekommer därför inte officiellt, utan sker i kulisserna. Den amerikanska hållningen är att man inte lägger sig i resultatet av de kinesiska förhandlingarna, men att de måste ske fredligt. USA förser således Taiwan med omfattande militärt stöd, och har sin sjunde flotta i beredskap för handgripligheter ifall Beijing skulle få för sig att invadera.
GMD omfattar alltjämt principen om ett Kina, men sedan Taiwan demokratiserades har Demokratiska progressiva partiet (MJD, 民主进步党, Minzhu jinbudang) vuxit i styrka, och innehar för närvarande under Cai Yingwen presidentmakten. MJD, liksom många av Taiwans medborgare, ser Taiwan mer som en egen nation, och har släppt historien, till Beijings förargelse. Det ligger därför i Cais intresse att påkalla Trumps uppmärksamhet, då han tidigt har visat tecken på att dra ett streck över tidigare principer.
Trump är affärsman, och är bara intresserad av att förhandla fram bra avtal. Han ser i frågan om Taiwan en möjlighet att få något i retur av Kina, och låter saken spela ut naturligt. Till sin hjälp har han rådgivare specialiserade i frågan, därtill med taiwanesisk självständighet på agendan, och utspelet är därför nog inte så naivt som det framstår i dramaturgin.
Trump och ledarna i Zhongnanhai är egentligen barn av samma anda, hårdnackade mobbare som är vana att få sin vilja fram. Vad händer när två sådana bångstyriga element stöter sina horn? Antingen ger sig en av parterna, gissningsvis Kina, som i varje ögonblick väljer stabilitet framför konfrontation, eller så blir det en våldsam sammandrabbning. Kinesisk invasion av Taiwan är förstås en möjlighet (och USA kommer inte att svara mer än halvhjärtat), men mer troligt är att Kina börjar sälja av sina fantasiljarder i amerikanska statspapper och initierar ett handelskrig mot USA, åtgärder som skulle tära ofantligt hårt på den amerikanska ekonomin, men även skada världsekonomin.
En bildad gissning är att man ändå kommer fram till någon överenskommelse, om Trump skulle dra saken till sin spets. Förlorare blir i så fall Cai Yingwen och Taiwans självständighetskämpar, som blir en bricka i supermakternas spel. Det blir så när vardera sidan agerar efter principen Amerika först respektive Kina först.