Zelenskyj är i Washington för att tigga mer pengar, men Republikanerna håller tills vidare inne med stöd tills Creepy Joe Biden är beredd att kompromissa kring inrikespolitiska krav. Samtidigt höjs allt fler röster mot vidare engagemang i Ukraïna, eftersom investeringen inte längre betalar sig.
Frågan som ställs öppet är vad ytterligare sextio miljarder dollar ska kunna åstadkomma som hundra miljarder tidigare inte har resulterat i. Kievs så kallade motoffensiv blev en praktflopp, och man mäktade inte med att återta mer än en kvarts procent av förlorat territorium. Samtidigt avancerar nu Moskva över hela linjen.
I propagandamedier håller man emellertid alltjämt hoppet och humöret uppe genom att i sedvanlig kumbayajournalistik berätta om de svåra ryska förlusterna, utan att ställa det i proportion till utblödningen på den andra sidan. Matematiken är på Rysslands sida i kraft av det större landet, och problematiken kring personal och materiel är därför alltid mer trängande på den ukraïnska sidan.
Det kan för många vara svårt att ta in, men Ryssland har alltså vunnit kriget. Den enda fråga som återstår att besvara är när en fred kan undertecknas och under vilka villkor. Man kan förlänga striderna i oändligheten om man så vill, kanske för att fortsätta nöta på Rysslands förmåga, men det sker i så fall på bekostnad av det ukraïnska folket, som får utkämpa Washingtons skuggkrig.
Preliminärt resultat av två års krig är att Ryssland tar en femtedel av Ukraïna, nämligen fyra nya oblast utöver redan annekterade Krim; att närmare en halv miljon män har mist livet i en konflikt som kunde ha undvikits; att återstoden av Ukraïna för lång tid framöver kommer att vara i synnerligen uselt skick, och inte för överskådlig framtid förmår kvalificera för medlemskap i EU.
En annan konsekvens är att Europa hör till förlorarna när summeringen görs, medan USA mestadels har kunnat casha in på försäljning av vapen och naturgas (man sprängde Nord stream av en given anledning). EU går nu in i recession efter två års energikris, inflation och inbromsning i ekonomin, och frågan är hur Bryssel egentligen föreställer sig framtiden.
Säkerligen kommer man att placera Ryssland i frysboxen för överskådlig tid, även om man förr eller senare måste normalisera förbindelserna med Moskva. Ryssland kommer så att säga inte att försvinna, samtidigt som jättelandet förfogar över enorma naturtillgångar i form av gas, olja och inte minst spannmål. Bryssel och Moskva måste enas om en säkerhetspolitisk doktrin som ger stabilitet.
Ska man samtidigt alienera Kina med allt större mått av «derisking» och geopolitiska bråk, är den vidare frågan hur Europas välfärd ska säkerställas. Vi har med Beijing ett ömsesidigt beroende i handel som riskerar att äventyras med allt fler inslag av exportkontroll, tariffer och andra frihandelsfientliga mekanismer likväl som sanktioner och andra politiska ingrepp.
Europa är inte i någon mening självförsörjande, utan är hårt exportdrivet. Samtidigt kan vi inte förlita oss på det nyckfulla USA, som även under den «gode» presidenten Sleepy Joe har infört lagar som attraherar europeiska företag och europeiskt kapital, varvid Europa missgynnas kraftigt. Samtidigt är Donald Trump bara ett år bort från presidentposten, som han har goda chanser att återerövra.
Vi kanske har betydligt större värdegemenskap med USA, men om vi samtidigt alltid drar det kortaste strået i den relationen, är den givna strategin att vi måste hedga med Kina och göra EU till en tredje pol i den polycentriska ordning som nu utkristalliserar sig.
Babblet om Kina som en «systemisk rival» är missvisande, och har aldrig tidigare förekommit i diskursen. Det är mest ett påfund av den USA nära stående presidentskan von der Leyen, som har krokat arm med Biden i ansatsen att utmana Kina. På det finns inte så mycket att vinna, och det enda resultat vi har sett hittills är att Beijing och Moskva därmed dras närmare till varandra, vilket inte är ägnat att gynna Europas sak.
