Närmare ett år efter maktskiftet sätter Strömmer till en utredning… det vill säga ett byråkratiskt förarbete som man borde ha filat på under alla år i opposition, bara för att därefter mer eller mindre omgående omsätta i lag när mandatet infinner sig. I vart fall kunde mycket av arbetet ha genomförts på ett sådant tidigt stadium.
Bättre sent än aldrig, kan man förstås alltid hävda. Men en «snabbutredning» om två år för att ta fram en ny och koherent brottsbalk innebär i praktiken att projektet inte kan bli verklighet med mindre än att moderatregimen återväljs 2026, nämligen för att utredningen sedermera ska ut på remiss bland särintressen i allt från statskyrkan till kriminalvården.
Om man inte långt tidigare har nyttjat sakkunniga i departementet för att fundera på utformningen av en ny brottsbalk, kunde man i vart fall ha tillsatt utredningen för ett år sedan, eftersom man inom Tidö-laget var överens om inriktningen. Eller är det folkpartiledaren som åter har lagt krokben?
Frågan är vidare hur svårt det kan vara att formulera ett antal allmänna principer, och från det låta balkens innehåll följa med mer eller mindre självklarhet. Nuvarande brottsbalk är ett brokigt lapptäcke, som har trasats sönder och lagats om vartannat under lång tid, för att tillgodose det ena särintresset efter det andra.
Ursäkta en lekman och dilettant, men det måste inom facket finnas ett flertal ämbetsmän med färdiga och kontinuerligt utvecklade tankar kring hur en koncis och modern brottsbalk ska renderas, givet en samling grundläggande premisser, exempelvis att brottsoffret ska stå i centrum; övre delen av straffskalan nyttjas flitigare; straffmyndighetsåldern sänkas, med mera.
Riksåklagaren kan helt säkert sno ihop en kompetent utredning, givet benäget bistånd från departementet och andra juridiska experter, förutsatt att man inte blir alldeles för många kockar i tillagningen av soppan. Ramverket bör kunna mejslas ut på någon månad, varvid resten blir en fråga om detaljer, som huvudsakligen kan utarbetas av sakkunniga.
Två år är inte alls en kort tid, utan en ymnig tidsrymd för ändamålet. I själva verket hade ett år räckt, men det finns inom politiken en märklig uppfattning om att demokrati är samma sak som långbänk och långkok, och att resultatet blir bättre ju längre tid det tar att tillaga anrättningen. Så är inte fallet, och det är hög tid att den flegmatiska politiken blir mer agil, så att den kan svara på samhällsproblem i realtid.
I själva verket är det bara grundlagen som behöver vara stel och beständig över tid, men paradoxalt nog är det den man ideligen är inne och petar i, ofta i all hast, nämligen för att kunna riva upp stora hål i konstitutionen och flytta över poster till gängse lag och därmed successivt urholka fri- och rättighetskatalogen.
Här finns inte någon som helst respekt för demokratins fundament, och det större juridiska problemet är således att på motsvarande sätt skriva om grundlagen i ett enda koncist och sammanhängande dokument, under införande av maktdelning i form av en konstitutionsdomstol med vetorätt. Med en sådan ordning garanteras vederhäftigheten i allt vidare lagstiftningsarbete, även i en så grannlaga uppgift som att stöpa om brottsbalken.