Statstelevisionens dagliga vårdagenda behandlar ämnet tarmcancer, som blir allt vanligare bland yngre personer under femtio år. Man säger sig inte veta orsaken, men misstänker livsstilsfaktorer som kost, för lite motion samt förstås alkohol och rökning. Fetma är i sig en riskfaktor, tillägger den sakkunniga läkarinnan i inslaget.
Avseende kosten radar man upp de gängse bovarna processat kött, rött kött och «fettinnehållande» kost, vad det nu ska betyda. Statstelevisionen väljer hursomhelst att illustrera med bilder av köttfärs och rött kött, och man får sådana där härliga vibbar av att vara manipulerad.
Nå, statsmedias snuttifiering av ämnet kan breddas betänkligt, och det förhåller sig på så vis att cancer oavsett typ är stadd i kontinuerlig ökning i befolkningen, inte minst bland yngre. Det rör sig om mer än femtio procent högre incidens sedan 1970 i segmentet 0–49 år, och nära nog hundra procent för befolkningen i stort.
Bara en mindre del av den utvecklingen kan härledas till åldrande befolkning och högre medellivslängd, och flertalet fall är således knutna till livsstilsfaktorer. Det är för övrigt inte bara cancer som har ökad incidens, utan förstås hela enchiladan av «folksjukdomar» som diabetes (typ 2), alzheimers (diabetes typ 3), fetma med flera.
Vi kan här omedelbart eliminera både rökning och alkohol, eftersom konsumtionen av alkohol är tio procent lägre i dag än för tio år sedan, och eftersom rökning numera är en mer eller mindre utrotad ovana. Särskilt gäller att yngre ratar alkohol i allt större utsträckning, och man kan alltså inte härleda ökningen till dessa faktorer. Det sagt är både alkohol och rökning carcinogena företeelser.
Det samma kan emellertid inte sägas om rött kött, och beläggen för hypotesen är ytterligt svaga, för att inte säga obefintliga. Konsumtionen av rött kött korrelerar för övrigt inte med incidensen av cancer eller andra sjukdomar, medan konsumtionen av fågel (vitt kött) har tiodubblats sedan 1960 och därigenom bidragit till en högre totalkonsumtion av kött.
Den association man kan se mellan kött och cancer och andra sjukdomar har mer att göra med högre kaloriintag, och det är framförallt där man ska lägga krutet om man vill få rätsida på folkhälsan. Fetman är ännu inte av amerikanska proportioner, men fler än varannan svensk är numera överviktig.
Cancer är huvudsakligen en metabol sjukdom, och om det är något enskilt ämne som kan misstänkas bidra är det i första hand socker och i andra hand n6-oljor. Socker driver insulin, och vid för högt kontinuerligt intag utvecklas insulinresistens, som leder vidare till hela konkarongen av cancer, diabetes och så vidare i en kedja. Insulinresistens ligger i roten av problemkomplexet.
Omega-6-oljorna är inflammatoriska, och motverkar vidare antiinflammatoriska omega-3-syror, som för övrigt intas i alldeles för liten mängd. Studerar man statistiken finner man att matolja och lättmargarin med marginal har detroniserat smör som huvudsakligt matfett, men det är inte hela sanningen.
Sådana «vegetabiliska» oljor är en typisk ingrediens i alla typer av bakverk och processad färdigmat, av det enkla skälet att oljan är billig att framställa och ger evig lagringstid. Om vi förr åt riktig mat med lagad potatis, käkar vi nu allt mer av «frites», det vill säga potatis stekt i n6-oljor av olika slag.
Problemet med sådana oljor är inte enbart att de konkurrerar ut omega-3-kusinerna, utan främst att de är instabila och lätt oxiderar till transfetter, som kroppen inte vet att hantera – och därigenom uppstår bland annat cancer och annan mitokondrisk ohälsa. Ändå är «rekommendationen» från tomtarna på Livsmedelsverket och andra i branschen att äta mer av sådant «nyttigt» fett, och att även nyttja det för matlagning.
Fiber är bra av två skäl, varav det ena är att fungera som bukfylla och därigenom hindra upptag av alltför mycket energi. Det andra är att fiber saktar ned upptaget av socker i födan, och därigenom håller blodsocker och insulin på en hanterbar nivå. Fiber kan möjligen även underhålla vissa tarmbakterier, men har i sig ingen annan funktion – det är stoff som passerar systemet intakt.
Om man får tro Jordbruksverket äter vi emellertid allt mer fiber, och konsumtionen av grönsaker har tredubblats sedan 1960. Även konsumtionen av bär och frukt har ökat något, dessvärre mest av den beredda sorten med tillsatt socker. «Paradoxen» är alltså att befolkningen verkligen lyssnar till tomtarna på Livsmedelsverket, och således äter allt mer grönsaker, fiber och flytande matfett samt allt mindre smör, mjölk och annat mättat fett, och ändå har vi en kontinuerlig ökning i incidens av folksjukdomar.
«Paradoxen» löses dock upp med rätt analys kring socker och linolsyra (matolja) i kosten samt vederbörlig koppling till insulinresistens som huvudsaklig faktor. Det är helt lönlöst att fortsätta den sedan årtionden pågående klappjakten på kött och mättat fett (eller för den delen salt), ty det är inte där problemet ligger – en insikt som börjar bli ganska utbredd i medicinen.
Däremot har man förstås alldeles rätt i att det finns en association till fetma och för lite motion, men man kan inte få rätsida på problemet genom att angripa symptom (som fetma). En skatt om – säg – en krona per gram tillsatt socker eller linolsyra skulle i ett slag förbättra folkhälsan genom enkla ekonomiska incitament. Eller så kan man förhålla sig passiv och bara invänta den amerikanska utvecklingen med exploderande kostnader för vård och andra bieffekter.
