Fartyget Ever Givens grundstötning i Suezkanalen i veckan gav nog många en tankeställare om hur skört världens handelsnätverk är, givet att nästan all trafik går via den smala konstgjorda rännan i Mellanöstern, för övrigt ett ständigt instabilt område med invecklade geopolitiska spänningar, inhemsk terrorism med mera.
Kanalen har tidigare varit stängd under längre perioder då krig har rasat på Sinaihalvön med omnejd, men sedan Kina blev en dominerande handelsnation har problemet accentuerats. Således är det också Kina som har utvecklat en lösning för att kringgå beroendet av en enstaka farled för världshandeln, nämligen i form av ett bredare sjö- och landbaserat nätverk man ordagrant kallar Sidenvägens ekonomiska bälte och tjugoförsta århundradets maritima sidenväg, med referens till den klassiska sidenvägen (丝绸之路, sichou zhi lu) mellan Kina och Europa.
I kortform har det fått heta ett bälte en väg (一带一路, yi dai yi lu), och nätverket avser spänna över flera korridorer för järnvägar, vägar och sjöfartsleder, samt även regionala höghastighetståg i Sydostasien som en utvidgning till Kinas redan befintliga nationella nät. Därutöver tillkommer ledningar för olja och gas, bredbandssatsningar, strategiskt lokaliserade hamnar med mera, projekt som är av stort värde för deltagande nationer, inte minst i Centralasien.
Suezkanalen blir därmed bara en i raden av farleder, och redan nu går godstågen skytteltrafik mellan Kina och Europa, ett transportmedel som är betydligt snabbare och som har framtiden för sig. Till sjöss är även den kortare nordostpassagen över Ryssland en möjlighet, särskilt med klimatförändringar som ger mer isfri tid, samt förstås även Persiska viken, med vidare landtransport.
I ekonomiska termer är det ett vinnande koncept för alla parter, då handeln vidgas, diversifieras och påskyndas, och det är otvivelaktigt så att Kina kommer att kamma hem den större vinsten i egenskap av risktagare och konstruktör. I politiskt avseende finns flera effekter, varav en torde vara stabiliserande, särskilt i Centralasien och Mellanöstern.
Men en annan konsekvens är att Kina stärker sitt inflytande i såväl Sydöstasien som Centralasien, Mellanöstern och Afrika, och kanske även i någon mån i Europa, vilket är en utveckling som man i större delen av västvärlden inte vill se. Tvärtom söker man där begränsa Kinas inflytande, i någon missgrundad farhåga om att det är en «systemisk rival» som vill exportera sitt styrelseskick.
Den formen av auktoritärt styre saknar dock intressenter i Europa, men är förvisso ett alternativ för utvecklingsländer i exempelvis Afrika. Än sen – Europas värdegrundsmarinerade demokratimission i handeln med Afrika har just inte lett någonstans, medan Kinas mer rättframma handel har skapat infrastruktur och institutioner som i framtiden kan leda till ett mer folkligt styre när förutsättningarna finns på plats.
Vad är egentligen alternativet? Handeln måste utvecklas och breddas, och i Europa tar man varken initiativ eller utför några större infrastruktursatsningar. Det faller därför på Kinas lott att ta ansvar, och det lär bara vara en tidsfråga innan övriga Europa ansluter mer aktivt, utöver Italien, Portugal och samtliga östeuropeiska länder i 17 + 1.