Handeln mellan Europa och Kina spänner över närmare två tusen år, och förrättades först på Sidenvägen mellan dåtidens västliga och östliga imperier Rom och Han (-206–220). På Sidenvägen färdades inte bara tyger och andra lyxprodukter, utan även idéer och farsoter, och det är den civilisatoriska artär som länge har förbundit öst och väst.
Direktkontakt mellan företrädare för imperierna förelåg från hundratalet, och tilltog därefter successivt. Vi är kanske mest bekanta med familjen Polos resor till tolvhundratalets mongoliska dynasti Yuan (1271–1368), men det fanns vid den tiden tiotusentals andra handelsresande, missionärer och andra européer i omlopp, om än betydligt färre kineser i andra riktningen.
Rom seglade på Indien redan under det första århundradet före vår tideräkning, men företog aldrig den vidare resan till Kina, kanske för att lokala rutter ombesörjde den huvudsakliga transporten. Rom hade inget intresse av att expandera sitt imperium sjövägen, och hade naturligtvis inte heller någon möjlighet därtill med sin primitiva flotta.
Det var först under upptäcktstiden en fast och stabil relation mellan Kina och Europa etablerades, för att medlen då fanns för att bedriva handel på en helt annan skala och med andra metoder. Portugiserna var de första att angöra brygga 1513, naturligtvis i Pärlflodens delta (Zhujiang) i Guangdong («Kanton»), som skulle komma att bli centrum för handeln på Kina.
Portugiserna orsakade visst rabalder med sitt barbariska beteende (omfattande slavhandel), men de var i militär mening ingen match för dynastin Ming (1368–1644), den tidens odiskutabla supermakt. Syftet var primärt att etablera handelsrelationer med det rika Kina, men landet hade redan slutit sig inåt i självtillräcklighet och hade inget behov av portugisernas affärer – haijin (海禁) eller sjöförbud koncentrerade all handel till ett fåtal hamnar.
Handeln förbjöds inledningsvis helt, men man såg ändå ett visst värde i den illegitima kommers som förekom, och den legaliserades när den portugisiska kronan formellt övertog näringen från de privata entreprenörerna i mitten av femtonhundratalet. Portugal hyrde ön Macao och betalade pliktskyldigt sina tullar, och har in i modern tid bevarat huvudsakligen vänskapliga relationer med landet. Macao återlämnade man frivilligt 1999.
Men fler länder ville handla med Kina, och även om de europeiska staterna var pyttesmå spelare med tidens mått, växte de snabbt i betydelse. De kom att spela en viss roll i det eviga triangeldramat mellan Kina, Japan och Korea i de första sant globala konflikterna, men primärt syftade den västerländska närvaron till att utveckla handeln.
Kinas isolationism fortsatte med dynastin Qing (1644–1911), som 1756 förlade all handel med västerlandet till Guangzhou i kantonsystemet, i vilket handelsbolag erhöll monopol mot höga skatter och tullar. Porslin, siden, te och kryddor utgjorde de främsta godsslagen, men kineserna ville inte ha något annat i utbyte än silver, som européerna främst anskaffade i sina amerikanska kolonier.
Men silvret räckte småningom inte till för den allt mer vidgade handeln, och man ville dessutom ha tillgång till fler handelsplatser än Guangzhou. Framförallt det framväxande brittiska imperiet uttryckte missnöje, men var ännu maktlöst mot kejsar Qianlongs tämligen överlägsna rike.
Ett flertal faktorer skulle kullkasta denna ordning. Dels skedde ett antal revolter i Kina som kostade tiotals miljoner människoliv och dränerade landet på resurser, inte minst Taipingupproret under den kristna Taipingsekten; dels upptäckte britterna att kineserna under bordet gärna tog betalt i opium, som man kunde anförskaffa i Indien i en triangelhandel och därmed undgå att bli dränerad på silver av vikt för de europeiska bestyren; och dels inträffade den industriella revolutionen med början i Storbritannien, vilket sedermera gav en militär övervikt som man visste att utnyttja.
Den allt mer omfattande illegala opiumhandeln under den tidens Medellínkartell gjorde stora lager av kineser improduktiva, samtidigt som det dränerade landet på intäkter för dess exportgods. Om man tidigare hade ett handelsöverskott, hade man nu ett motsvarande underskott samt en social kris. Detta kunde man inte tolerera, varför man lät beslagta knarket och bekämpa den vidare handeln.
Men britterna hade nu anskaffat fler, större och effektivare kanonbåtar och vapen, och kunde med våld tvinga på Kina en vidare handel med opium, likväl som öppnandet av fler handelshamnar, tolerans för kristen mission, dryga skadestånd, extraterritorialitet för britter samt avträdandet av Hongkong i evighet.
Storbritannien ville med detta berätta för Kina att man hade att följa den «regelbaserade världsordning» som nu etablerades, och som man med tvång införlivade. Man kan här notera att det än mer slutna Japan ställdes inför ett liknande dilemma, men med pistolmynningen mot pannan valde en annan väg av att omfamna förändringen, avskaffa feodalväldet och godta den nya ordningen – ett klokt beslut, men samtidigt tog man även till sig den västerländska imperialismen, vilket snart skulle komma att stå både Kina och övriga Östasien dyrt.
Kinas stjärna hade börjat dala, samtidigt som de tidigare efterblivna europeiska staterna marscherade mot världsherravälde. Vetenskaplig revolution under 1600-talet och efterföljande industriell revolution under senare delen av 1700-talet omdanade världsordningen, men Kina förstod helt enkelt inte vilka krafter som var i omlopp. Man tackade nej till handel med sådan teknik och sådana vapen som hade kunnat bevara landets ställning, och man var i ett stadium av självförvållad förpuppning.
Det första opiumkriget (1839–1842) följdes av ett andra (1856–1860), i vilket allt fler europeiska stater samt USA bemäktigade sig territorium och fördelar i vad som benämns orättfärdiga fördrag, det som man i Kina anser är inledningen till förnedringens århundrade. Britterna ville nu ha åtkomst till hela Kina för handel och även slippa tullar på sina varor, och fick understöd av Frankrike. I förbifarten demolerade man i rent talibansk anda Sommarpalatset för att riktigt gnida in förnedringen.
Utländska koncessioner, territoriella avträdelser, dryga skadestånd och andra företeelser körde den kinesiska dynastin i botten, vilket sedermera accentuerades i ett angrepp från ett nu industrialiserat och militärt överlägset Japan under det första sinojapanska kriget 1894–1895, i vilket Kina förlorade kontrollen över Korea och fick avträda Taiwan – det senare med implikationer in i nutiden.
Oredan resulterade småningom i dynastins fall 1911, införande av republik 1912, splittring i provinser under lokala krigsherrar, japansk invasion 1938, inbördeskrig 1945, kommunistiskt maktövertagande 1949, politiskt vansinne under maoismen, samt sedermera tillnyktring och ekonomiska reformer 1978 under Deng Xiaoping.
De senaste fyrtio åren har Kina återtagit sin plats på världsscenen, och man har genomgått en renässans – inte alls den första, utan landets historia präglas tvärtom av sådana pulser av uppgång och fall, inte helt olikt Europa. Man har ömsat skinn och danat en ny politisk dynasti, kompatibel med tidens snabba förändringar och betoning på teknik och utveckling.
Men i vidare mening har man inte alls förändrats, utan har bevarat sina kulturella särdrag och ett utpräglat kinesiskt tänkesätt, marinerat i konfucianism. Man gör sig själv en björntjänst om man försöker analysera Kina i termer av «kommunism», för ramverket är ett helt annat under den politiska kosmetikan.
Inte heller västerlandet har egentligen förändrats, utan har alltjämt samma ambition att nagga Kina i kanten, lägga sig i dess inre bestyr, missionera sin «universella» filosofi, samt försöka tvinga på landet självuppfunna «regler» av allsköns slag – en modern form av kolonialism. Det är det mönster som återkommer ideligen i relationerna mellan Kina och västerlandet, och som vi ser utövas till dags dato.
Västerlänningar är dock blinda för denna verklighet, eftersom de inte har den historiska fonden klar för sig, utan mer håller sig till vad man tror är principer. Men för kineser är denna bakgrund allestädes närvarande, och det är med den som referens västerländska utsagor mäts, om det så gäller bomull i Xinjiang eller demokrati i Hongkong. Man har hört hyckleriet i flera hundra år vid det här laget, och vet att det enda sanna motivet är att tillskansa sig fördelar.
Sommarpalatset (Yuanmingyuan) lät man ligga i ruiner, som ett minne över förnedringen. Man byggde naturligtvis ett nytt sommarpalats (Yiheyuan) i dess ställe, och saken handlar inte så mycket om de förstörda stenarna eller ens det brända kulturarvet – man var ganska flitig själv i att förstöra under kulturrevolutionen.
Det är mer en påminnelse om vad det egentliga uppdraget är, att resa sig upp, borsta av sig dammet och ta nya tag, att återta sin forna position. Det är inte en fråga om revansch eller hämnd, inte heller om att se sig själv som offer – ett besynnerligt begrepp för en forna och framtida supermakt – utan ett förhållningssätt till historien och den egna traditionen.
Det är en fornlämning som bjuder kineserna att aldrig åter låta sig förnedras sålunda, att inte än en gång låta landet förtvina, och att söka pånyttfödelse ur elände, kaos och förstörelse. Allt annat lika är det en ambition för vilken jag har den största sympati.