Ännu en pseudodebatt har brutit ut i slaskpressen, nämligen angående hur någon «influencer» i förskingringen sägs påverka tjejer och unga kvinnor negativt med ett smalt kroppsideal – så kallad «pro-ana», där «ana» avser anorexi. Ty om man kan se ryggrad eller höftknotor, anses det i vissa kretsar vara ett «sjukligt» ideal.
Visst, så kan det ju vara, nämligen om personen i fråga verkligen lider av någon ätstörning eller inte tillgodoser näringsbehovet. Men allt annat lika är ett smalt ideal inte riktigt ett problem som kännetecknar Sverige eller Västvärlden, eftersom över hälften av medborgarna tvärtom är överviktiga eller feta.
Anorexi, bulimi och andra ätstörningar är alltså psykiska störningar, omfattande en skev självbild. Den uppkommer inte genom förment skeva ideal eller andras påverkan, utan har ett vidare spektrum av orsaker. Syndromet samvarierar typiskt med andra psykiatriska åkommor.
Diagnosen samvarierar även med god precision över tid med utvecklingen av övervikt och fetma, och har garanterat en del gemensamma faktorer i störd hormonbalans och ämnesomsättning till följd av så kallad västerländsk diet med hög konsumtion av socker och n-6-baserade «vegetabiliska» oljor.
Man kunde annars tro att det «nya normala» i länder som USA, nämligen kraftig övervikt och fetma, skulle mildra prevalensen av ätstörningar, men de förblir höga och ökar på de flesta håll. Vidare kunde man tro att ätstörningar skulle vara mer utbredda i länder där smalt ideal verkligen förmedlas genom hela samhällskroppen, emellanåt genom mobbning, som i Sydkorea och Japan, men förekomsten är alltså betydligt lägre där och i övriga Asien.
Den ökning som ändå registreras där har sannolikt mer att göra med större inflöde av västerländsk skräpmat än de ideal som har förelegat sedan 1990-talet och förmedlas genom K-pop och annan kultur. Både Japan och Sydkorea är för övrigt framstående matkulturer, med sund och näringsriktig mat som grund.
En snabb sökning ger vid handen att knappt två procent av svenskar lider av någon ätstörning, vilket är hälften så många som andelen med morbid fetma. Sexton procent har fetma i någon grad, medan drygt hälften är överviktiga.
Det råder ingen tvekan om vad det större problemet är, och här har påverkan faktiskt betydelse. Inte minst wokevänsterns doktriner om «kroppspositivism» utgör en mycket skadlig företeelse, nämligen tanken att man «duger» som man är, oavsett storlek på kroppshydda.
Man bortser då helt och hållet från de hälsorisker och det lidande som fetma med närmast automatik medför, vilket är varför även läkare opponerar sig mot begreppet. Det finns inget sunt i att vara fetlagd, utan det bör motarbetas med alla krafter. Det är hög tid att börja fettskamma!
Naturligtvis måste sådant socialt tryck bygga på hälsomässiga metoder att hålla sig frisk och vid god vigör genom rätt slags kost och motion, även om det blir så mycket svårare med en press som bedriver kommersiell hets med felaktiga för att inte säga fullständigt vansinniga råd.
Även myndigheter ger som bekant felaktiga rekommendationer därvidlag, råd som med säkerhet har del i utvecklingen av såväl fetma som ätstörningar (exempelvis att reducera fett, och särskilt mättat fett).