EU-valet närmar sig, varför stats- och kommersmedier i huvudfåran ställer an debatter samt riggar virriga och förenklade valkompasser för att valla valboskapet i rätt riktning. Därtill kryddar man förstås med sina egna agendafrågor, för att ge en liten extra puff åt de egna kandidaterna.
Det senare är särskilt utmärkande för den kraftigt vänsterlutande statstelevisionen, vars så kallade partiledardebatter alltid och utan undantag innehåller de två vänsterpunkterna klimat respektive vård. Man försöker numera inte ens dölja agendan och blocktillhörigheten, utan går all-in genom att i snart sagt varenda sammanhang och nyhetsutsändning inkorporera dessa två element.
I motsats hade man denna gång valt bort migration och kriminalitet, synbarligen för att missgynna högern samtidigt som man valkampanjar för MP-S-V. Som många har noterat hade man inte heller fokus på det stundande EU-valet och därmed kopplade frågor, vilket får sägas vara utomordentligt märkligt – i vart fall om man inte är införstådd med statstelevisionens subliminala påverkansagenda.
Populasen har till skillnad från regimmedierna en helt annan prioritering, i vilken det så kallade klimatet hamnar betydligt längre ned och för många av oss är en fundamental ickefråga för svenskt vidkommande. Det kommer inte an på oss att förändra, gå före eller vara «bäst i klassen», utan är en sak för de stora aktörerna, som både släpper ut och riskerar mest. Sveriges roll är att värna nationella intressen och att i övrigt följa strömmen.
Statstevedebatten tog även ett grepp om Israels folkmord i Gaza, även om man inte benämnde saken sålunda. Men i denna fråga finns sedan länge upptrampade spår kring vilket lag man ska hålla på, vilket ger en del märkliga effekter. Exempelvis Sverigedemokraterna har att ta hänsyn till sina bruna rötter, varför man måste vara mest israelvänligt av alla och därmed rätta in sig i högerfåran.
Men å andra sidan rimmar det illa med huvudfrågan kring invandring från islam, då de fördrivna palestinierna småningom hamnar i Sverige och övriga Europa. Det borde ligga i sverigevännernas intresse av att få ordning i Mellanöstern, vilket med nödvändighet omfattar en tvåstatslösning och erkännande av Palestina.
Märkligheter finner man även i valkompassernas frågeämnen, enkannerligen hur partierna emellanåt koncentreras i ett enda läger. Åttaklövern är således enig i att cannabis inte ska vara lagligt i EU, och det finns därmed ingen kandidat att lägga sin röst på för den som tycker annorlunda.
Den liberala positionen i svensk politik är alltså sedan länge ledig, med syftning på frihetsliberalism. Samma mönster återkommer i frågan om alkoholmonopolet, där enbart Moderaterna ställer sig något jakande. Här är Sverige en definitiv uteliggare i förhållande till Europa, och frågan är central då den rör gemensamma regler kring produkter och tjänster på den inre marknaden – varför ska vi vara med i EU om vi inte anses vuxna nog att ta del av dess friheter?
I motsats är frågan kring abort inte en EU-fråga, och inte heller en konstitutionell angelägenhet, utan en sak som bäst delibereras i nationella parlament. Ändå finns en klar aggregering av partier som anser att aborträtten inte bara bör grundlagssäkras nationellt, utan även skyddas av EU:s ramverk. Det är ett exempel på hur rättighetsliberalismen (socialliberalismen) dominerar politiken, ofta på frihetsliberalismens bekostnad.
Sammantaget ger mediekompasserna för mitt vidkommande ett tydligt utslag för SD och högersidan, vilket inte är särskilt överraskande. Men man får då förstå det som det minst dåliga utfallet i valet mellan pest och kolera, och vid en mer detaljerad granskning finns inget parti som ger ens en tillnärmelsevis tillfredställande matchning.
Det är huvudsakligen fråga om skendemokrati eller i vart fall stort demokratiskt underskott, dels för att folket bara har möjlighet att delta i demokratin via kollektiva partival vart fjärde år snarare än att i varje fråga ha utslagsgivande kraft i direktdemokrati, dels för att statsministern inte är folkvald, och dels för att det i EU-valet inte finns möjlighet att rösta på andra än provinsiella kandidater som emellanåt är rörande eniga. Det är djupt otillfredställande.
