President Xi Jinping inleder sitt första besök i Europa på fem år med en visit hos Frankrikes Macron, efter inbjudan av den senare. Men färden går även till Serbien och Ungern, länder som står närmare Beijing och är mer villiga att samarbeta kring bältesprojektet och handel än i övrigt allt mer fientliga EU.
Huruvida Xi under sitt besök i Paris ämnar ta upp frågor kring mänskliga rättigheter är oklart, exempelvis kring fransk polisbrutalitet, överbelagda franska fängelser eller franska restriktioner kring propalestinska demonstrationer, men troligtvis har Zhongnanhai andra och viktigare prioriteringar på dagordningen.
En sådan är att smörja handeln och gjuta olja på vågorna angående Bryssels allt mer hökaktiga attityd gentemot Beijing, med ett helt koppel av undersökningar kring subventioner i kinesiskt näringsliv. Man menar likt Washington att Kina i sin produktion har en «överkapacitet», vilket leder till att den europeiska marknaden «översköljs» av billigare kinesiska elbilar, solceller och vindsnurror och därmed snedvrider konkurrensen.
Macron står visserligen bakom dessa initiativ, men samtidigt förfäktar han europeisk autonomi gentemot både USA och Kina, och att Europa måste inta rollen som en självständig tredje pol i den polycentriska ordning som för närvarande etablerar sig framför våra ögon. Xi delar och välkomnar denna uppfattning, och i Macron – likväl som Scholz – har han därför en partner i att vidga samarbeten.
EU och Kina är intrikat och ömsesidigt beroende av varandra i handel och andra utbyten för sin respektive välfärd, och det kan därför inte bli tal om en amerikansk variant av «frånkoppling» eller annat än en måttlig partiell «riskminimering» på några strategiska områden. En relevant stötesten gäller den negativa europeiska handelsbalansen gentemot Kina, eftersom den urholkar europeisk industri.
Men samtidigt får Europa tillgång till betydligt billigare grön teknik, och kan därmed ställa om avsevärt snabbare än eljest. Vad prioriterar man egentligen i Bryssel – snabb grön omställning eller handelsprotektionism för att gynna den egna industrin?
Faktum är att man kan göra bådadera och därmed både ha och äta kakan, men det förutsätter då att man överger det närmast religiösa synsättet på marknaden, och likt både USA och Kina anlägger ett större mått av industripolitik, omfattande lämpliga subventioner och stimulanser till näringsliv och konsumenter.
Det är bara så man kan konkurrera med såväl Kina som USA, och det är den enda vägen som i längden är framkomlig. Tariffer och barriärer gynnar dock inte någondera sidan, utan är det skadligaste marknaden känner. Konkurrensen måste vara fri, och i den friheten ingår även federala stödinsatser för att hävda sig på den yttre marknaden, mot europeiska konkurrenter.
Skadlig är också den antikinapolitik som breder ut sig bland förespråkare för den «transatlantiska» ordningen, det vill säga Europa som underordnad amerikansk vasallstat. Det är en återvändsgränd, eftersom USA:s roll inte längre är den samma som under efterkrigstidens pax americana, utan nu har en annan inriktning på dominans.
I den ambitionen kan Europa vid behov offras, vilket framgick med all tydlighet under Trumps sejour vid makten. Den problematiken kvarstår, och Europa kan inte bygga en stabil relation med ett USA som har svår inrikespolitisk splittring. Härav följer elementärt Macrons vision om ett autonomt Europa.