Omkring tre hundra tusen personer har bragts om livet medan närmare en miljon är skadedrabbade efter tre års krig i Ukraïna, enligt de mest nyktra av uppskattningar. De har mist livet eller lemmarna för en bit tyg, alldeles förgäves, eftersom fronten stabiliserades tämligen snabbt och därefter inte har rört sig i någon påfallande utsträckning.
Kriget var därför i praktiken över efter några veckor, men Väst har valt att förlänga lidandet och fientligheterna genom att ta Ukraïnas parti in absurdum samt angripa Putin med ekonomiska och andra medel för att i görligaste mån oskadliggöra Kreml. Men Ryssland tuffar på och har parerat sanktionerna genom att öka exporten till Asien, samtidigt som man behåller närmare hälften av exporten till Europa genom indirekt försäljning. Förhoppningen att Ryssland skulle falla ihop har alldeles kommit på skam.
Det är istället Europa som har tagit smällen genom dyrare energi, försämrad konkurrenskraft, ekonomisk recession och politisk turbulens. Man har alldeles tappat det när man nu säger sig vilja rusta upp för nio biljoner (!) kronor genom att låna och sänka trösklarna för statsskulden, samtidigt som man är i stort behov av att investera i forskning och teknisk utveckling för att kunna möta konkurrensen från USA och Kina. Vem är det man ska möta i krig?
Ukraïna har därmed blivit en fix idé som sänker Europa, en bindgalen ambition som inte har så mycket med EU och dess befolkning att göra. Narrativet är att man inte kan lita på Putin, och att vi står näst på tur om vi låter «demokratin» Ukraïna våldtas sålunda, men den berättelsen har inte så mycket med verkligheten att göra.
Den verkligheten består i att Ryssland fick omfattande garantier för att Nato inte skulle expandera en tum i utbyte mot att montera ned sovjetimperiet och släppa Östtyskland till återförening. Men det är en verklighet man inte vill diskutera, eller menar inte är bindande, eller i vart fall överspelad.
Men så är det förstås inte för Ryssland, som har att begrunda sin egen säkerhet. Ur rysk synvinkel är det uppenbart så att det är Väst som inte är pålitligt och inte håller sina ord, och man har därför dragit en hård och röd linje vid just Ukraïna, som för allt vad det är värt är Rysslands vagga och något helt annat än Baltikum eller Polen, helt enkelt ett strategiskt avgörande territorium.
Kreml ställde således ultimatum, och Zelenskyj var initialt villig att förhandla. Men Boris Johnson och andra västpotentater övertalade honom att inte ge vika, utan istället slåss för sitt land, eller snarare för Västs räkning och vidare expansion. USA och EU hade nämligen plöjt ned omfattande politiskt och ekonomiskt kapital i att transformera Ukraïna till en västvänlig stat, omfattande incitament till statskupp och andra operationer under CIA:s och NED:s ledning, även om man av naturliga skäl inte vill erkänna det. Det är denna investering man inte ville släppa, men som nu ändå rinner ur Västs händer.
En annan tankefigur som florerar i debatten är att vi har varit naiva och gjort oss beroende av rysk energi, att vi har lagt alla ägg i en och samma korg, och att vi därmed riskerar att bli utpressade. Liknande idéer har ventilerats angående Kina, vilket därmed har resulterat i en ambition av «riskminimering», det vill säga att sprida riskerna.
Givetvis måste man förfara så, det är elementär geopolitik. Vilket land som helst kan få för sig att utnyttja ett övertag för att skaffa sig en fördel, men det förutsätter dels att man är mycket starkare, och dels att man kan räkna med att uppnå en beständig vinst. Exempelvis Donald Trump agerar från en sådan styrkeposition när han slänger tullar mot hela världen, eftersom USA har omfattande hållhakar och stor dominans. Om det är något land vi har gjort oss för beroende av är det just USA.
Ryssland kan förfara så mot uppstudsiga mindre länder, men inte mot EU eller någon större makt. Moskva är tvärtom beroende av att sälja sin energi, eftersom man inte har så mycket annan export, och i princip är all handel ett sådant ömsesidigt beroende, ett slags terrorbalans som minskar risken för konfrontation. Det var alltså inte Ryssland som stängde av gasflödet, utan USA som sprängde Nord stream för att tvinga Tyskland in i fållan och driva det vidare spelet kring Ukraïna. I Washingtons kalkyl fanns också att kränga gas till Europa till premiumpris, vilket är vad som nu sker.
Europa har ingen egen energi, utöver norsk olja i Nordsjön, utan är beroende av import. Under oljeembargot på 1970-talet insåg man behovet av att «riskminimera», vilket gav upphov till massiv utbyggnad av kärnkraft och investering i andra energislag, då man inte kunde lita på att Mellanöstern skulle kunna leverera. Den läxan tycks man alldeles ha glömt, då man i både Tyskland och Sverige under rödgröna regimer bestämde sig för att lägga ned denna baskraft under föregående decennier.
Tyskland förlitade sig istället nästan uteslutande på billig rysk gas, vilket småningom fick konsekvenser då politiska spänningar uppstod och gasledningarna sprängdes. Sverige och andra länder fick subventionera tyskarnas behov av energi, men frågan om kärnkraft är fortfarande död i landet.
Därför kommer Nord stream att repareras, och gasen kommer åter att flöda från Ryssland till Tyskland och övriga Europa, för att det inte finns några andra alternativ i den absurda politiska miljö som här råder. Kriget kommer snart att avslutas formellt, varefter relationen mellan Europa och Ryssland sakta tinas upp och småningom mer eller mindre normaliseras.
De som dog på slagfältet eller tvangs genomlida kriget under civila former gjorde alltså detta alldeles förgäves, och de offrades av Väst som bönder i ett geopolitiskt schackspel om Ukraïna, utnyttjades som marionetter i ett skuggkrig om kontrollen över Centraleuropa och gränsen mellan Väst och Öst.
Väst förlorar därmed detta slag om Kiev, och Ryssland hämtar hem Krim, Zaporozje, Lugansk, Donetsk och Cherson samtidigt som den ukraïnska rumpstaten görs till en neutral och kvaddad buffertstat. Men Väst har ändå vunnit det större kriget, genom att successivt bryta löftena till Sovjetunionen och den ryska federationen om att inte expandera österut – senast har man till och med fått med neutrala Sverige och Finland i den förlegade organisationen.
Sett högt från ovan ur mer neutralt perspektiv är det uppenbart att Europa under nuvarande förändringar i världsordningen måste 1) avsluta kriget mot Ryssland, normalisera relationen och formulera en ny stabil säkerhetsordning som garanterar båda sidors trygghet; 2) upprätta en egen federal försvarsstyrka som komplement till nationella arméer och Nato; 3) göra sig mer oberoende av USA i allt från underrättelseinhämtning och militär materiel till IT och andra tekniska lösningar; 4) närma sig Kina för att hedga mot USA och andra istället för att betrakta Mittens rike som något slags «hot»; samt 5) återindustrialisera, återuppbygga kärnkraften, återinvestera i gruvdrift och annat för att täcka industriella grundbehov.
Gasen måste åter flöda från Ryssland, samtidigt som vi måste låta grön kinesisk teknik «invadera» Europa i syfte att bygga det energioberoende Europa måste ha om man vill stå stark i framtiden. Europa har ingen möjlighet att överleva i ett globalt ekonomiskt världskrig med omfattande tullar, och inte heller genom att engagera sig i ett meningslöst nytt kallt krig under överdriven upprusting mot en inbillad fiende.