Är man medlem i en organisation vars mål är att lägga sig i Kinas interna angelägenheter, exempelvis hur demokratin i Hongkong exekveras, får man nog räkna med att själv bli granskad. Om syftet till yttermera visso är att skada landet genom att förorda sanktioner, förtala med propaganda eller utöva påtryckningar av annat slag, får det anses som tjänstefel att inte närmare studera vad en sådan fientlig grupp smider för ränker.
Men för två svenska folkpartister – Forssell och Mohamsson – gäller den absurda tanken att man tror sig ha rätt att intervenera i strikt kinesiska spörsmål, därtill utan konsekvenser, enkom för att man hyser vissa godtyckliga «värderingar», som man inbillar sig är «universella». När det sedermera uppdagas att Kina faktiskt har tentakler ute för att närmare studera dessa och andra illvilliga typer, ser man det som ett «angrepp» på inte bara den egna personen, utan hela det västerländska demokratiska systemet.
Diagnosen är även här trivialt utställd som paranoid psykos, det vill säga sinnessjuk förföljelsemani som yttrar sig i tankar som att Kina vill kullkasta den liberala demokratiska världsordningen för att sedan ersätta den med den starkes rätt samt ha total makt över alla aspekter… över svenska och europeiska invånare.
Nej, Kina har inga sådana planer, har aldrig haft, och kommer förmodligen aldrig att ha – såvida inte man pressar landet i den riktningen. Däremot har man sedan lång tid en stående ambition att återta full kontroll över sitt territorium efter närmare tvåhundra år av västligt och japanskt kolonialt förtryck, av ett slag som Forssell et al försöker vidmakthålla in i denna dag under den amerikanska fascistregimens ledning.
Varken mer eller mindre. Kina har ingen «hemlig plan» på att «ta över» världen eller ersätta amerikansk global hegemoni, utan blott att vara herre i sitt eget hus samt ha globalt inflytande i proportion till dess relativa styrka, naturligtvis under en verkligt regelbaserad ordning som inte godtyckligt bestäms av mobbaren USA.
Vill man hindra den utvecklingen mot en polycentrisk eller mångpolig världsordning får man nog gå i krig med Kina, ty givet allt annat lika är det nu alldeles för sent att söka hålla landet nedtryckt under vattenytan.
Tillsammans är vi européer genom EU starkare än Kina, hävdar man, men den utsagan är trivialt falsk. Kinas ekonomi är större och växer med större hastighet, men framförallt har man en produktionskapacitet som gör EU till en dvärg i sammanhanget. Man är också en ledande teknikmakt, medan Europa halkar efter allt mer när man reglerar sönder och samman unionen istället för att uppmuntra innovation och tillväxt.
Det är just socialliberala tomtar av det här slaget, tillsammans med andra kinafientliga krafter, som kontinuerligt pajar Europa genom att ge utlopp för sin schizoida hållning gentemot landet. Scholz och Macron vet betydligt bättre, och framförallt vet man att vi står i ömsesidigt beroende till Kina, att båda makterna står som vinnare på livlig handel och samarbete eller alternativt förlorare som bittra fiender. På egen hand förtvinar Europa, och man kommer då alltid att stå i skuggan av det betydligt starkare USA.
Därför ska vi inte hålla samman mot diktaturen i Beijing eller bjuda motstånd, utan under ömsesidig respekt för respektive system, kultur och tradition ha maximalt utbyte under så rättvisa former som möjligt. Politiker som Forssell och Mohamsson åligger således att verka för en sådan utveckling genom förhandlingar och avtal, snarare än att tugga fradga och dunka huvudet i väggen över en inbillad fiende.
Kinesiskt ordspråk: 己所不欲，勿施于人 (ji suo bu yu, wu shi yu ren), eller gör inte mot andra det du själv inte önskar. Tillämpat på den förhandenvarande situationen: om du inte vill att Kina ska spionera på dig, lägg dig då inte i Kinas affärer. Är denna gyllene regel en svår moralisk maxim att upprätthålla för förment frisinnade folkpartister?
