Tehrans svar på terrorstaten Israels attack mot Irans beskickning i Damaskus var en måttfull markering som inte orsakade mer än marginell skada. Icke desto mindre skriker västmakterna efter hämnd genom än fler sanktioner mot mullorna, medan man som vanligt ser mellan fingrarna avseende sionistregimens brott mot mänskligheten, enligt den märkliga «regelbaserade världsordningen».
Skurkregimen i Tel Aviv överväger i sin tur hur man ska trappa upp konflikten ytterligare, kanske genom att än en gång attackera det iranska kärnprogrammet. Därmed är våldsspiralen igång, och frågan är då hur en skarp iransk motattack kan komma att te sig.
Israeliterna berömmer sig själva för att ha skjutit ned «99.9 %» av de tre hundra drönare och missiler som perserna skickade, men den aritmetiken är inte helt korrekt. Nämligen för att nio missiler slank igenom «järndomen» och åstadkom mindre skada vid nedslaget, varför korrekt andel snarare är 97 %.
Missilerna ifråga utgörs av Fattah-2, hypersoniska medeldistansrobotar (1400 km) med toppfart om 13–15 Ma, mot vilka «järndomen» är helt verkningslös, och så även andra luftförsvarssystem. Frågan är med vilken precision man kan styra dessa pjäser, men om de riktas mot civila mål i en storstad lär skadan bli tämligen omfattande. Om Israel kan demolera ett iranskt konsulat, kan väl Tehran svara med en missil mot Knesset?
En annan fråga är hur många sådana pjäser Tehran förfogar över, givet att det är en tämligen ny utveckling (2023), därtill alltjämt i experimentstadium. Irans operation in över israeliskt luftrum kan därför ses som ett test i skarp miljö, och givet att «järndomen» inte hann med är det då att betrakta som en succé.
Därmed har man rubbat den obalans som Israels luftförsvarssystem har medfört med avseende på styrkeförhållandena i regionen, och med omfattande produktion av Fattah-missiler kan man framdeles bedriva tämligen effektiv asymmetrisk krigföring gentemot Tel Aviv, vars försvarssköld inte längre har någon verkan.
I förlängningen kan man även montera kärnstridsspetsar på glidare, om Tehran bestämmer sig för att slutligen producera sådana – man har kapaciteten inom räckhåll, men förfogar i dag inte över kärnvapen. I så fall blir situationen tämligen spänd, om två kärnvapenmakter ligger i lur på varandra.
Till dags dato är det bara Kina och Ryssland som har en skarp arsenal av hypersoniska vapen, medan USA och andra länder alltjämt befinner sig på experimentstadiet. Det är därför kanske ingen tillfällighet att även Iran ligger i framkant, och man kan ana viss hjälp från annan ort.
Sådana hypersoniska missiler och glidare rubbar inte bara maktbalansen i Mellanöstern, utan ställer den traditionella spelplanen helt på huvudet. Exempelvis USA har med sina flytande fort på havet dominerat världen sedan slutet av andra världskriget, eftersom man snabbt kan exportera en hel armada av flygplan och missiler till vilken ort som helst i världen.
Men Kina har visat i tester och simuleringar att man med ett dussintal hypersoniska missiler kan sänka vilket fartyg som helst, och att man därmed har kapacitet att ta ut sjunde flottan och annat som USA kan tänkas ställa upp i regionen. Kinas fördel av hemmaplan blir därmed än starkare, varför detta slags hypersoniska krig omintetgör vidare amerikansk hegemoni i «Indo-Pacifien», enkannerligen i Sydkinesiska sjön.
Kinas DF-31 med flera överljudsglidare kan inte bara sänka rörliga hangarfartyg, utan naturligtvis även oskadliggöra fasta mål som amerikanska baser på Guam och Okinawa, och man har därmed i princip fritt fram att rubba den förhandenvarande amerikanska dominansen över inte bara första ökedjan, utan även den andra, varvid Kina kan etablera regional hegemoni.
Det är vidare svårt att se något försvar mot sådana överljudsglidare, och effektfulla lasersystem är tills vidare att betrakta som pur science fiction, givet den oerhörda effekt som behöver riktas och koncentreras på ultrakort tid. Inte heller amerikansk exportkontroll utgör något hinder, då erforderliga chips är lättillgängliga och enkelt kan framställas internt.
Det där med att amerikansk exportkontroll syftar till att hindra kinesiska militära projekt är helt enkelt en skröna, och den egentliga ambitionen är att i största allmänhet sabotera för Kina att bli ledande inom AI och annan forskning och utveckling. Den «fria marknaden» och så vidare är fina begrepp som USA gärna omhuldar så länge man är i solklar ledning, men snabbt överger för mer protektionistisk industripolitik när man står på den förlorande sidan. Sådan är nämligen den «regelbaserade världsordningen».
