Sedan civilisationen tog sina första stapplande steg för 11 000 år sedan med bosättningar kring tidigt jordbruk har solens skiftningar haft en avgörande roll. Floran beror nämligen av desssa skiftningar, och för att kunna veta när man lämpligen ska så och skörda behöver man hålla reda på årstidernas växlingar med mer precision än eljest.
Jägare–samlare i Afrika hade inte motsvarande behov, och levde dessutom mestadels ekvatornära med ringa variation i sol och årstider. För den tidiga europeiska moderna människan och andra forna afrikautvandrare på nordligare breddgrader hade solen ändå något större betydelse, och det var av vikt att kunna ringa in årstiderna någorlunda väl i en karg istidsmiljö för att hålla takt med djurflockarnas vandringar.
Men med jordbruket blev kunskapen mer känslig. Förutom att så och skörda vid rätt tillfälle hade man att hålla reda på floders beteende för att kunna bemästra översvämningar, ett fenomen som har samband med årstidernas nycker. Civilisationen uppstod ju vid större flodsystem.
Med den skrift som utvecklades i civilisationen för att bokföra produktion, transaktioner, löner, lager och andra storheter kunde man även teckna ned solens och himlakropparnas rörelser. En astronomi utvecklades, och med den en begynnande naturvetenskap. Man fann upp olika slags enheter för att kunna mäta tiden med viss precision, såväl större rymder som dagar och månader som kortare förlopp som timmar och minuter. En kalender formades.
Naturens nyckfullhet gjorde att religionen integrerades i detta skeende. Om man tidigare hade haft en schamanistisk syn på naturen som besjälad av andeväsen, utvecklade man i civilisationen en organiserad religion med mer antropomorfa gudar som ingrep i människans vardag och vilka man vid behov måste blidka för att undvika torka, svält och andra fenomen.
Framväxten av stormgudar är således ingen tillfällighet, utan något man observerar i samtliga tidiga jordbrukskulturer. Gudar för aftonstjärnan Venus och andra himlakroppar är på samma sätt ett resultat av att man metodiskt observerar himlen, och den främste av dessa gudar är representanten för solen, livgivaren som får grödor att växa.
Ra som skapargud i egyptisk mytologi är ett exempel, Sol i indoeuropeisk en annan. Oftast är gudomligheterna för sol och måne syskon, som Sól och Máni i fornnordisk mytologi. Parallellt har man en himmelsgud, som ibland kan vara identisk med solen, och en motsvarande jordgudinna som ett radarpar.
I egyptisk religion utgjorde Ra en paketlösning för solen, himlen, jorden och till och med underjorden, även om andra sidogudar som Aten och Amun hade aspekter av Ra. Arkitektur som med precision fångar sommarsolståndet utgör imponerande magi, ur vilken faraonerna härledde sin makt ungefär som tidigare schamaner som ansågs vara i kontakt med andevärlden.
Stonehenge i England är en motsvarighet, Solvagnen på Själland en annan. Solvagnen kördes enligt mytologin av Dag, son till Natt och halvbror till gudinnan Sol. Bronsskivan som representerar solen är placerad på en hjulförsedd vagn, som drogs av Dags häst Skinfaxe. Förutom att utgöra en symbol för solen fungerar solvagnen även som en kalender. Solvagnar återfinns ofta nedtecknade i hällristningar från bronsåldern.
Att man firade midsommar likväl som midvinter är därför självklart, även om det inte finns någon skriftlig tradition att stödja sig på utöver dansande människor på hällristningar. I så gott som alla civilisationer har sommarsolståndet haft en religiös och därmed kulturell innebörd, kring vilken man anordnar fest.
Numera har den religiösa innebörden försvunnit och vi offrar inte längre vid jul och midsommar för att blidka Sol. Däremot kvarstår den andliga aspekten, den trolska känslan av att vara ett med naturen, att känna vördnad för den korta sommaren och dess livgivande sol.
Midsommar är även ett uttryck för vår intellektuella förmåga att läsa och anpassa oss efter, ja till och med kontrollera, naturen. Det är civilisationens grund, en solens högtid med tio tusen års historia i bagaget.