Att finna en universell skrift som är bäst lämpad för varje språk är en omöjlighet, då skriften tenderar att anpassas efter de fonologiska förutsättningarna i respektive språk. Skriften är trots allt sekundär i förhållande till talspråket.
På samma sätt är ambitionen att konstruera ett nytt språk från grunden för att möjliggöra enkel internationell och neutral kommmunikation futil eller i vart fall mycket svår. Dels brukar sådana språk ta fonologiskt avstamp i ett befintligt (exempelvis esperanto), vilket gynnar den som är hemmastadd i den miljön, dels skulle den konstruerade enkelheten malas sönder och samman i ett myller av oregelbundenheter om språket brukades på allvar – det är så språk fungerar.
Språk förändras över tid, både till fonetik och grammatik, och den momentana skriften är därför en approximation av språket. De alfabet, abugidor, abjader och logosyllabiska skrifter vi använder för att nedteckna språket har dessutom ett omfattande historiskt bagage som gör dem mer eller mindre otympliga. Exempelvis alfabeten är helt ad hoc, med bas i logogram och initiala ljudvärden av hieroglyfer (bokstaven A är exempelvis ursprungligen ett oxhuvud).
Men nyare skriftsystem har faktiskt etablerats, utan förankring i det förgångna. Hangeul (한글), eller den koreanska skriften, danades 1446 under Sejong daewang, då den kinesiska skriften var synnerligen otymplig för det koreanska språket. De båda språken är väsensskilda med avseende på grammatik och fonetik.
Skriften är konstruerad med ett fåtal geometriska baselement. De grundläggande konsonanterna ㄱ (g), ㄴ (n), ㅁ (m), ㅅ (s) och ㅇ (ng) speglar approximativt tungans position eller munnens form vid uttal, varför man kan benämna skriften som den mest fonetiskt korrekta. ㄱ (g/k) respektive ㄴ (n) är exempelvis formen på tungan när dessa ljud uttalas, medan ㅁ (m) är formen på munnen då ljudet bildas.
Övriga konsonanter bildas ur de fem grundkonsonanterna med enkla tillägg. ㄷ (d) följer ur ㄴ genom addition av ett streck. Ytterligare ett streck ger en mer aspirerad variant ㅌ (t), medan dubblering ㄸ ger något längre konsonantlängd och ett mer ansträngt läte. Sammanlagt nitton konsonanter formas sålunda, med tät funktionell form.
Vokalerna följer inte fonetiska avbildningar av talapparaten, utan är filosofiskt förankrade i daoism. Ett horisontellt streck ㅡ representerar eum (음; 陰, yin) eller det mörka, en punkt ㆍ eller numera ett kortare streck representerar yang (양; 陽, yang) eller det ljusa, medan ett vertikalt streck ㅣ symboliserar den neutrala människan mellan jorden och himlakropparna.
Med dessa tre element byggs vokalerna. De sex grundvokalerna är de tre horisontella ㅗ (o), ㅜ (u) och ㅡ (eu) samt de tre vertikala ㅏ (a), ㅓ (eo) och ㅣ (i). Diftonger med i-ljud formas genom tillägg av ㅣ (i) till grundkonsonanterna: ㅐ (ae), ㅔ (e), ㅚ (oe), ㅟ (wi) och ㅢ (ui). ㅣ (i) kan dock uppenbarligen inte diftongera sig själv.
Två sammansatta vokaler ges av ㅘ (wa) som kombination av ㅗ (o) och ㅏ (a), samt av ㅝ (wo) som kombination av ㅜ (u) och ㅓ (eo). Ljudet w är här identiskt, men för symmetrins skull behåller man distinktionen mellan ljus (ㅗ) och mörk (ㅜ). De båda sammansatta vokalerna har diftongerade varianter i ㅙ (wae) och ㅞ (we) genom tillägg av ㅣ (i).
Slutligen föreligger jotering av fyra grundvokaler genom att föregå dem med ㅣ (i): ㅑ (ya), ㅕ (yeo), ㅛ (yo) och ㅠ (yu). Även de två diftongerna ㅐ (ae) och ㅔ (e) har joterade varianter i ㅒ (yae) och ㅖ (ye).
Romaniseringen lämnar mycket i övrigt att önska, men principen framgår ändå ganska klart. En daoistisk bevekelsegrund kan inte hänföras till vetenskapen, men det visar sig att bruket av symmetri avspeglar sig i en tjusig geometrisk regelbundenhet om man gestaltar vokalerna rumsligt efter ett antal axlar som motsvarar diftongering, sammansatthet och jotering; se vidstående diagram. Rotation och spegling av grundelementen och dess vidare mönster ger samtliga tjugoen vokaler. Finns det månne någon matematisk grupp som beskriver dessa element med strukturer i 0, 1, 2 och 3 dimensioner med 1, 2, 2×3 och 2×6 element?
Den koreanska skriften är inte linjär som vårt alfabet, utan kombinerar de fyrtio bokstäverna i ett antal fixa stavelseblock. 한글 (hangeul) är exempelvis två sådana block bestående av ㅎ (h), ㅏ (a) och ㄴ (n), samt ㄱ (g), ㅡ (eu) och ㄹ (l). Det kan förefalla komplicerat, men ger i själva verket ytterligare tydlighet när man väl vant sig.
Hangeul passar inte vårt germanska språk med dess konsonantkluster, och vi har ingen tradition av att tänka i enskilda stavelser. Icke desto mindre kan man inte låta bli att känna en viss vördnad eller rent av begeistring för denna sexiga skrift. Det vore knappast möjligt att ens i dag överträffa elegansen i detta system.
