Socialliberalerna har för ovanlighetens skull rätt i sak när man driver frågan om läsandets roll i skolan och allmänna betydelse för människans väsen. Numera förmår bara fyra av fem elever läsa ordentligt, samtidigt som en lägre ensiffrig andel brottas med betydande lässvårigheter.
Med stor förvåning erfor jag fordom vid ett tillfälle hur en vaktmästare vid en skola satte sig för att lära sig läsa i mogen ålder, vilket illustrerar hur ovanligt fenomenet tidigare var. I det land jag växte upp fanns i princip inte längre analfabetism, utan var ett problem som främst förknippades med utvecklingsländer.
Sedermera har dock allt större populationer från sagda skithålsländer migrerat till vår nation, och med dem har kommit associerade strukturella och kulturella problem, omfattande just analfabetism men förstås även en annorlunda kvinnosyn, kriminalitet och ickekompatibla värderingar i allmänhet. Som man bäddar får man ligga.
Samhällets institutioner har anpassats därefter, inte minst utbildningsväsendet. Högskolan har kommit att bli ett arbetsmarknadspolitiskt instrument i syfte att dölja arbetslöshet, samtidigt som kraven och kvaliteten har sjunkit successivt. Numera är det kutym att högskolestudenter knappt kan prestera grammatiska texter, vilket kan förstås som en sekundär effekt av mindre läsande och mindre god läsförmåga.
Detta är i sin tur ett elementärt resultat av försämrade resultat i den mer grundläggande utbildningen, vilket en rad Pisa-undersökningar har gett vid handen. Detta trots att man försökt trolla bort den migrationsrelaterade problematiken, vilket då demonstrerar att effekterna sprider sig utanför den främst berörda skaran – alla missgynnas när en allt större andel stökiga eftersläntrare tvunget «ska med».
Men även en lång rad vänsterliberala «reformer» kring digitalisering och relativistisk kunskapssyn har bäddat för eländet. Man pillar för jämnan i skolan med nya pedagogiska experiment, men inget alls tyder på att sådana skulle kunna ersätta högst traditionell inlärning.
Speciellt kan ljudböcker aldrig ersätta det skrivna ordet, och förmågan att läsa och skriva står i direkt proportion till den tid som har lagts på att träna färdigheterna, på samma sätt som i vilket annat ämne som helst. Klassiskt repetitiv inlärning är den grund på vilken man möjligen kan finslipa färdigheterna med modern pedagogik, men neurobiologin är nu som den är.
Å andra sidan kan ifrågasättas huruvida grundläggande skolning verkligen är nödvändig i dagens samhälle. Det tycks fungera ändå, vilket då demonstreras av att såväl grundskola som universitet släpper igenom de mest taffliga texter och resultat, eftersom genomströmningskravet är prioriterat.
En lång rad yrken i den moderna gigekonomin kräver ingen högre kognitiv förmåga, och tekniska hjälpmedel tenderar att överbrygga eventuella problem. Det är inte heller så att god språklig förmåga efterfrågas av näringslivet i någon större utsträckning, utan det rådande «HR»-patrasket därstädes lägger allt fokus vid «värderingar» och annat ovidkommande trams.
I själva verket är det egentligen bara vi excentriska kufar som fortfarande läser böcker, en allt mer exklusiv skara tidsrika stollar som väljer bort moderna nöjen som spel och skvalteve för den mer ansträngande antika underhållningen att läsa texter, i förekommande fall även på flera språk – en utrotningshotad företeelse i den maskinella översättningens tidevarv.
I brist på incitament kommer man alltså inte att kunna råda bot på problematiken. Barnen ser att bildning inte lönar sig, eller i vart fall inte är nödvändigt, och därför väljer man bort böcker för annat. Man kan ju alltid bli av statsmedier upphöjd gangsterrappare, fotbollsproffs eller knarklangare, lukrativa yrken som inte kräver förmåga att bearbeta djupare texter.
