Den äldsta kända urskriften utgörs av Jiahu-symbolerna i Kina från -6600, en utpräglat piktografisk skrift med symboler som avbildar verkliga företeelser i förenkling. Vid -2000 hade den piktografiska traditionen utvecklats i orakelbenskrift, som först nyttjades för spådomar och andra tillämpningar.
I dynastin Shang hade orakelbenskriften vid -1250 övergått från piktografisk till logografisk, och symbolerna representerade förutom föremål även idéer och grammatiska element. Språket i dess helhet kunde representeras skriftligt, och dess arvtagare är alltjämt de kinesiska tecknen. Det går en röd tråd från Jiahu till nutid, och exempelvis tecknet 日 (rì) för sol (numera dag) har således närmare 9 000 års historia.
Men den kinesiska skriften är trots sin långa förhistoria ändå en relativ nykomling bland skriftsystem. Den första verkliga skriften uppstod i Sumer vid -2900, runt 1 700 år före Shang, och kort därefter även i Egypten genom diffusion av idén. Till skillnad från Egypten hade Sumer en lång förhistoria med logografisk skrift, som i allt minner om den kinesiska – egyptierna tekniköverförde konceptet, men de hieroglyfer som senare skulle leda till alfabetet var en självständig utveckling.
Bruket att nedteckna symboler på lertavlor, så kallad kilskrift, stammar från -3200, och utgjorde ursprungligen en administrativ funktion av att föra protokoll och andra symboliska minnesanteckningar när de första städerna växte fram. Lager, löner och andra transaktioner behövde antecknas när minnet inte längre räckte till.
På samma sätt som för de kinesiska tecknen stiliserades de ursprungliga piktogrammen, och tecknen antog sedermera en form som i allmänhet inte längre kunde härledas till specifika föremål – skriften abstraherades. Ett enskilt tecken kunde som i kinesiskan beteckna ett ord eller representera ett fonem.
Ytterligare en likhet är bruket av determinativa tecken, stumma enheter som föregår ett visst ord för att ange tillämpningsområde. Kinesiskan använder här tecken som kombinerar en betydelsebärande radikal, till exempel 水 (shuǐ, vatten, förenklat till 氵), med ett fonetiskt tecken, till exempel 林 ( lín, skog), för att bilda ett sammansatt logogram 淋 (lín, dränka) – symboliskt massor av vatten. Sumerisk kilskrift har visserligen också kombinationstecken eller ligaturer, men determinativa tecken är alltså en separat form av radikal.
En väsentlig skillnad mellan språken är att kinesiska är höggradigt analytiskt och saknar genus, numerus, kasus och annan morfologi. Sumeriskan är mer syntetisk med omfattande böjningsmönster, och tecknen används således även för grammatisk markering. Sumerisk kilskrift är i detta avseende mer lik äldre japanska och koreanska.
En annan likhet med japanskan är att tecknen är fonetiskt flervärda. Tecken i kinesiskan representerar i de allra flesta fall ett enda morfem på formen V, KV eller VK, medan japanskan kan ha ett flertal uttal av godtycklig morfemlängd för ett och samma tecken (till exempel 明: myō, mei och min; kinesiska míng; 水: mizu = KVKV). Ett sumeriskt tecken kan således uttalas på en mängd olika sätt beroende på föregående determinativa tecken och kontext – man återanvänder tecken istället för att hitta på nya.
De enklaste kiltecknen är piktogram som 𒀸 (AŠ, ett), 𒐀 (AŠ.AŠ = MÁN, två), 𒐁 (AŠ.AŠ = EŠ, tre), som har sin motsvarighet i kinesiskans 一 (yī), 二 (èr) och 三 (sān). Men man kan lika gärna skriva två som 𒋰 (TAB), tre som 𒐻 (TAB.AŠ = EŠ) eller 𒀼 (AŠ&AŠ&AŠ = EŠ) och så vidare med 𒐂 (TAB.TAB = LÍMMU, fyra), 𒐃 (TAB.TAB.AŠ = IA, fem) med flera varianter upp till nio, och liknande konstellationer för tiotal.
En piktografisk stjärna 𒀭 (AN) får i logografisk mening betydelsen himmel, eller med uttalet DINGIR innebörden gud. Reduplicering i 𒀮 (AN&AN = NAB) eller 𒀯 (AN&AN.AN = MUL, stjärna, skina) är helt identisk med motsvarande kinesiska konstruktioner, exempelvis 木 (mù, träd), 林 (lín, skog) och 森 (sēn, djungel).
Kinesiskans kombinationer av tecken till nya, till exempel i 日 (rì, sol) plus 月 (yué, måne) till 明 (míng, ljus) har förstås paralleller i kilskrift. 𒆸 (LAGAB, omsluta, gå runt) plus 𒀀 (A, vatten) blir 𒆹 (LAGAB×A = SUG, kärr). Direkt parallell i kinesiskan är radikalen ⼞ (wéi, inneslutning) plus 水 (shuǐ, vatten) i kombination till 囦 (yuān, djup damm), ett tecken som dock har fallit ur bruk.
Ett relativt vulgärt tecken är 𒊩 (SAL, drottning, gudinna), som är en direkt avbildning av en (snedställd) vulva (uttal: GAL₄). Sådan etymologi är inte helt ovanlig. Men SAL är också ett determinativt tecken, som anger att en företeelse är kvinnlig. Kombination med 𒌆 (TUG₂, klädesplagg) ger 𒊩𒌆 (SAL.TUG₂ = NIN), och betyder således kvinna eller syster.
Kilskriften är emellertid inte tillnärmelsevis lika logiskt organiserad och rättfram som kinesiskan, utan är förmodligen den värsta skrift som någonsin har existerat. Det är ett under att den hade sådan framgång och kunde överleva in i vår tideräkning. Tecknen blir nämligen snabbt mer komplicerade, särskilt i reduplicerat och kombinerat format, och i praktiken nyttjar man förenkling.
Som exempel kan tas tecknet 𒁾 (DUB, lertavla, dokument), som i kombination med 𒊬 (SAR, skriva) ger ordet 𒁾𒊬 (DUBSAR, skriftställare). Tecknet 𒈗 (LUGAL, kung) kan redupliceras i 𒈘 (LUGAL&LUGAL = DIM₉) eller med invers 𒈙 (LUGAL\LUGAL), och så artar sig merparten av kiltecknen. Möjligen är det en fråga om övning, men att se skillnad på 𒋌, 𒋇, 𒋋, 𒋑 och 𒋎, därtill på en lertavla, kräver en viss precision.
Antalet tecken uppgår totalt till drygt tusen, men reducerades småningom till ungefär hälften, varav 280 stycken används för fonetisk representation av stavelser, om man så vill en föregångare till en abugida. Saken kompliceras av att kilskriften även användes i akkadiskan, ett semitiskt språk som helt saknar beröring med den isolerade sumeriskan, och i de indoeuropeiska hettitiska och persiska språken. Akkad är en arvtagare till Sumer, och de två kulturerna utgjorde länge en enhet med gemensamt skriftspråk – det är helt synonymt med den östasiatiska situationen med Kina, Japan, Korea och Vietnam.
I själva verket vet man inte med säkerhet hur sumeriska uttalades, utan måste förlita sig på att den akkadiska och babyloniska beskrivningen av språket är tillräckligt precis. Akkadiskan har i sin tur avkodats först i modern tid på omvägar över persisk och annan kilskrift, i vad som får betecknas som en fantastisk prestation.
Jag gör inga som helst anspråk på att kunna något alls i detta spännande fält, men det är tämligen lockande att studera vårt yttersta kulturella ursprung och att höra de första röster som har bevarats i historien. Den första skriftställare vi överhuvudtaget känner är Enheduanna (𒂗𒃶𒌌𒀭𒈾, -2285/-2250), översteprästinna i Ur och dotter till Sargon av Akkad.
Enheduanna är här inte ett namn, utan en titel: 𒂗 (EN, herre, präst) + 𒃶 (GAN, gravid; HE, han/hon) + 𒌌 (U.GUD = UL = DU₇, avlägsen) + 𒀭 (AN, gud) + 𒈾 (NA, rökelse; sten). Denna rebus ger inte så mycket information, varför man får slå i ett lexikon för vidare information. 𒃶𒌌 (HE.DU₇) betyder således dekoration, och 𒈾 (NA) är possessiv i tredje person singular. Sammantaget är innebörden av titeln då översteprästen som dekorerar guden An.
Vän av ordning undrar kanske varför 𒂗 (EN, herre, präst) inte föregås av den kvinnliga determinativen 𒊩 (SAL, drottning, gudinna), men det torde bero på att 𒂗 (EN) var en fix titel. 𒂗 (EN, herre) användes i övrigt för en rad gudar, som stormguden 𒀭𒂗𒆤 (DEN.LIL), vattenguden 𒀭𒂗𒆠 (DEN.KI) och månguden 𒀭𒂗𒍪 (DEN.ZU = DNANNA). Determinativen 𒀭 anger den gudomliga innebörden, men uttalas alltså inte.
Månguden 𒀭𒂗𒍪 (DEN.ZU = DNANNA) var särskilt förknippad med Enheduannas Ur, och denne hade en dotter 𒈹 (MÙŠ = INANNA), kärlekens och krigets gudinna, en direkt förlaga till senare civilisationers Afrodite och Venus. Med Enheduanna upphöjs Inanna till en kult i hela Mesopotamien för lång tid framöver. I hymnen Hänförelse av Inanna hör vi den första poeten lägga fram orden:
𒊩𒌆 𒈨 𒊹𒊏 𒌓 𒈦𒄘𒃼 𒌓𒁺𒀀
Drottning av all gudomlig makt, som ger strålande ljus
𒊩 𒍣 𒈨𒉈 𒅍𒊒 𒆠 𒀭 𒅁
du kvinna klädd i strålglans, älskad av An och Uraš
𒉡𒈪𒉭 𒀭𒈾 𒈽𒆟 𒃲𒃲𒆷
himmelens dam, med det stora diademet
𒂇 𒍣𒁺 𒆠𒉘 𒉆𒂗𒈾 𒁺𒈠
som älskar den krona som är passande för den prästerliga befattningen
𒈨 𒐌𒑙 𒋗 𒁲𒅗𒂵
och har antagit de sju gudomliga krafterna
Poemet fortlöper i ytterligare 150 rader, och utgör ett smakprov på den första organiserade religionen. Det är i Sumer den panbabyloniska grunden läggs för senare religioner i regionen, och inte minst judendom lånar friskt av detta arv, komplett med syndaflod och Edens lustgård.
Om än av akkadisk börd nyttjade Eheduanna och andra religiösa figurer sumeriska som liturgiskt språk, en ordning som gällde långt efter att Sumer försvunnit ur historien. Det är parallellt med latinets status i kristendomens Europa efter Roms fall. Men man kan naturligtvis rendera hymnen även på akkadiska.
När man försöker tränga in i denna skrift kan man enkelt föreställa sig vilken prestige läs- och skrivkunnighet medförde i en sådan tidig civilisation, och varför denna magiska förmåga utgjorde ett naturligt instrument för religionen. Vi som har facit i hand begriper vanligen inte vilken prestation det skrivna ordet utgjorde, men det är den absoluta kärnan i en civilisation.