Den utrikespolitiska deklarationen har presenterats och debatterats i riksdagen, och man kan notera att det är det gamla vanliga tugget både i pamfletten och den efterföljande pratstunden. Alliansfriheten kvarstår således, samtidigt som kritiken av andra makters handel och vandel hålls på en rimlig nivå, i motsats till den efterföljande debattens tonläge i falsett.
Exempelvis moderaten Hans Wallmark har inte ändrat skiva sedan föregående år, utan dillar fortfarande om att «Gvi» måste nämnas vid namn på det att regeringen ska ta sig an hans ärende med större kraft. På det svarar utrikesminister Linde att regeringen visst arbetar för «Guj» och andra svenska medborgare fängslade utomlands, men i själva verket är fallet «Gwej» (det vill säga Gui Minhai) avslutat och inte längre öppet för diplomatiska påtryckningar.
Sagde Wallmark nämnde även «Ksinjang» (Xinjiang, som i «tjinndjiang») som exempel på hur regeringen borde sätta hårt mot Kina, och det är uppenbart att moderatens världsbild har formats av att läsa Expressens ledarsidor och liknande alster. Även en del andra ledamöter efterlyste «sanktioner» mot Kina och kinesiska företrädare, även om man inte tycks vilja lägga sig i bottenslammet på Trudeleaus nivå.
Den officiella hållningen mot Kina i utrikesdeklarationen är då avsevärt mer måttfull och genomtänkt, och man säger sig bland annat välkomna överenskommelsen mellan EU och Kina om ett investeringsavtal. Därmed lägger man sig på en EU-gemensam nivå istället för att ensidigt ansluta sig till amerikansk geopolitik, i vart fall i den officiella retoriken.
Man inser också att ett flertal globala frågor bara kan lösas i samarbete med Kina, och att det därför vore kontraproduktivt att söka systemkamp, särskilt för en lillepluttnation som Sverige. Man säger sig föra en rak dialog med landet om mänskliga rättigheter och yttrandefrihet, och den enda egentliga kritik som framförs gäller Hongkong och det därstädes förment krympande demokratiska utrymmet.
Tonläget är då desto hårdare mot Ryssland, som finns i vårt närområde och är ett potentiellt militärt hot. Det är efterkrigstidens geopolitisk som alltjämt spökar, och även om kalla kriget är slut lägger man stor vikt vid «alliansfrihet» samtidigt som man vill värna en allt svagare «transatlantisk länk».
Storbritannien har ju lämnat EU och är inte längre lika närstående som fordom, samtidigt som hennes barn USA har fjärmat sig än mer under Trumps fyra tumultartade år. Separationen har redan skett, och sprickan kommer troligen bara att fördjupas med tiden. Biden säger visserligen att America is back och att han vill reparera forna allianser, särskilt för att bilda en front mot den strategiska huvudfienden Kina.
Problemet är emellertid att han samtidigt säger sig vilja förhandla med Beijing i frågor som gynnar USA, och därmed står det klart att han bara vill nyttja sina allierade som pjäser för att uppnå de egna målen. Det rör sig inte om en djupare värdegemenskap, utan är det vanliga amerikanska schackrandet, och härav väljer EU att ha en självständig linje gentemot Kina.
Nato som försvarsallians fyller därför inte längre något syfte, annat än som substitut för en obefintlig europeisk sådan. Det finns således ingen anledning för Sverige att söka medlemskap i organisationen, särskilt inte så länge det folkliga mandatet uteblir – hälften är för, den andra emot. Därför förblir Sverige «alliansfritt», även om vi som vanligt spelar under täcket med jänkarna, i utbyte mot underkastelse och lojalitet (exempelvis genom att kasta ut Huawei).
När EU i allt större grad fördjupar samarbetet österut med Kina och Östasien via allt större handel på Nya sidenvägen och andra rutter, måste Sverige småningom göra ett vägval, nämligen om man vill vara en del av den europeiska kontintenten eller ett drivande isflak på Atlanten. Konturerna av en ny ordning är redan väl synliga, men i Sverige tycks man leva i det förgångna.