En gång är ingen gång, två gånger är en gång, och fler gånger är en vana. Vid närmare eftertanke har vi till mans en rad vanor, som är så automatiska till sin natur att vi inte ens tänker på dem. Med det menar jag inte bara att borsta tänderna, utan även sådant som hur vi alltid tar på oss ena dojan före den andra och liknande mikroritualer i vardagslivet.
Huruvida en vana är «bra» eller «dålig» är en subjektiv fråga. De flesta skulle förmodligen hålla för sant att det är en kass vana att ständigt och jämt fingra på mobilen för att kolla «uppdateringar» i sociala medier och liknande, dels för att det är en företeelse som stjäl (arbets)tid, dels för att det i sig är en mindre uppbygglig form av narcissism.
En god vana är i samma andemening att utföra något moment som stärker kropp eller själ, eller bidrar till någon form av produktivitet. Goda vanor i den meningen präglas av att de ger utdelning på längre sikt, och knappt någon alls på kort, medan det omvända gäller för mindre goda vanor.
Det medför en viss ansträngning att läsa en bok eller lära ett språk, men de färdigheter man övar upp betalar sig i längden. Att «statusuppdatera» sociala medier eller spela tevespel ger förströelse för stunden, men knappast någon bestående färdighet av vikt. Men det finns också kompromisser, som att se film, vilket under vissa omständigheter är att förena nytta med nöje.
Huruvida nyttoperspektivet måste vara allenarådande kan man dock ifrågasätta. Det är klart att destruktiva vanor måste motarbetas, men avkopplande underhållning är i sig inte ett problem, så länge det inte får menliga konsekvenser, exempelvis om tevespelandet går ut över hälsa eller skolarbete. Människan har behov av att koppla av, festa och bara vara i nuet – vanan att gå på match fyller samtidigt ett socialt behov.
Men om man ändå vill försöka bygga nyttiga goda vanor och motarbeta sämre och mindre nyttiga sådana, finns det en del man kan göra för att höja effektiviteten. För dåliga vanor handlar det om att eliminera eller försvåra incitament, och för goda då att stärka incitament på olika sätt.
Tevespelande kan man exempelvis angripa genom att placera apparaturen i garderoben, så att lockelsen inte är lika iögonenfallande, och så att det kräver en viss ansträngning att komma igång. Än bättre är att helt enkelt kasta skiten, så är saken ur världen helt. Att plocka bort frestelsen ur närmiljön är det enklaste sättet att inte falla för den, det vill säga att inte utmana den egna viljestyrkan.
Om det handlar om en mer beroendeframkallande vana, som att pimpla lådvin eller att snusa, måste man förfara mer försiktigt med successiv nedtrappning, innan man slutligen kan bryta helt med (o)vanan. Men principen är i övrigt identisk, och man måste anstränga sig en smula för att komma ur autopiloten.
Omvänt måste man göra det enklare och mer attraktivt att tillämpa goda vanor. De där hantlarna du köpte för länge sedan ska alltså inte vara i förrådet, utan ha en framskjuten placering i vardagsrummet, som en central del av miljön, så att de alltid påminner dig om att nyttja dem. Samma sak med gitarren.
För att det ska bli en vana måste man förstås schemalägga företeelsen i fråga, med lämplig upptrappning från en låg nivå. Det viktiga här är att man verkligen följer rutinen, att man närvarar och presterar även under dåliga dagar, och att om man vid eventuell avvikelse inte följer upp med ännu en avvikelse. Repetitionen gör mästaren.
Målet är därför att gå på autopilot, att göra företeelsen till en automatisk vana, som att borsta tänderna. Att förknippa momentet med den egna identiteten, att se på sig själv som en person som gör den och den aktiviteten varje dag, även när det tar emot och är tråkigt. Man arbetar alltså inte mot ett visst resultat, utan tillämpar en väg – vanans dao.
Ett grepp man kan tillämpa härvidlag är att stapla vanor på varandra, så att en mer ansträngande vana automatiskt kopplas till en mer underhållande, för att minska tristessen eller plågan. Du kan väl lyfta hantlar och titta på teveserier samtidigt, va?
För egen del har jag gjort det till en vana att springa minst en timma per dag, och jag har kopplat vanan till den enda måltiden för dagen, vilket är en annan upparbetad vana. Det krävs en viss disciplin att upprätthålla en sådan ordning, och genom att den är fogad till njutningen att äta i mycket hungrigt tillstånd, blir den betydligt enklare att tillämpa – det är savannens lag: utan jakt, ingen mat.
För att ytterligare förenkla denna ordning har jag gjort det till en princip att det går lika bra att springa inomhus som utomhus, så att man inte låter minusgrader, regn och annat utgöra ursäkter för att inte springa. Som en konsekvens har jag även eliminerat behovet av skor, och lider därför inte av löpartår och liknande skador som tär på viljan. De e bar å löp.
Som grädde på moset och lax på löken har jag även lagt socker på toppen i form av att beta av nya skivsläpp i samband med den dagliga löpträningen, vilket alltså ger en underhållande dimension till företeelsen, och därmed stärker incitamentet att vidmakthålla ordningen. Det kanske tar emot att lubba de första fem minuterna, men sedan inträder endorfin, musikalisk glädje och harmoni.
Under bara två timmars tid staplar jag således dagens motion, dagens musik, dagens dusch och dagens måltid till en enda supervana, som mer eller mindre går i autopilotläge. Det förenklar tillvaron drastiskt.
En annan form av vanestapel utgörs av att konsumera litteratur, film och nyheter på ett antal olika språk i rotation över tid. Jag avsätter därvid ett block för att läsa och lyssna på spanska och tyska en dag, japanska och franska en annan, mandarin och italienska en tredje, och så vidare, vilket för min del blir en ganska perfekt komposition under en vecka, eftersom jag bollar med hyfsat många språk.
De flesta har kanske inte samma överdrivna omfång, men principen är ändå gemensam, att man vidmakthåller och förbättrar sina språkkunskaper genom dagligt aktivt engagemang med böcker, tidningar och kanaler på tuben. Det ger en svårslagen kombination av nyhetsorientering, underhållning och lärande i jämförelse med passivt tevetittande på banala serier.
Till kategorin vanor kan även hänföras att skriva journal, det vill säga att blogga med ett modernt ord. Det är för min del en daglig terapeutisk syssla i syfte att strukturera tankar och få utlopp för politiska aggressioner. Även här gäller grundtanken att alltid närvara, att publicera ett inlägg om dagen om det så bara är en serie videofilmer. Huruvida det är nyttigt vågar jag dock inte uttala mig om.