Nytt ledarskap i Beijing i kombination med avblåst pandemi har inneburit en formidabel skytteltrafik av ledare till den kinesiska huvudstaden, sedan tidigare Tysklands Scholz och för närvarande Spaniens Sánchez. Kommande vecka står Frankrikes Macron på tur, tillsammans med icke folkvalda EU-presidentskan von der Leyen.
Men den senare kan faktiskt stanna hemma, och har egentligen inget nytt att bidra med, vad man kan utläsa av hennes tal inför avresan. Å ena sidan babblar hon vitt och brett om vikten av att respektera suveräna gränser, bara för att i nästa sekund bestämt hävda att EU fortsatt har för avsikt att lägga sig i strikt interna kinesiska angelägenheter som Xinjiang och Hongkong, för att inte tala om Taiwan, dit man från europeiskt håll skickar allt fler och högre företrädare för att provocera Beijing.
von der Leyen menar att Kinas attityd i förhållande till Ukraïna är avgörande, och anser att det är Kinas ansvar att respektera den «internationella» ordningen. Men Ukraïna är inte Kinas krig, och man har inget som helst ansvar att välja sida – det gör man för övrigt aldrig, eftersom man har en stående ickeinblandningspolitik, samtidigt som man reciprokt kräver att andra inte blandar sig i Kinas angelägenheter.
Kina kan ändå påverka utan att göra avsteg från den principen, men å ena sidan är incitamentet att göra så litet så länge EU och USA motverkar kinesiska intressen med sanktioner, exportkontroll, marknadsförbud mot Huawei, mobbning av Tiktok med mera, och å den andra drivs man med automatik till Moskva under sådan västlig aggression. Europa skulle långt tidigare ha tänkt sig noga för innan man valde att följa i Washingtons ledband att antagonisera landet.
Zhongnanhai är emellertid pragmatiskt lagt, och alltid berett att lyssna. von der Leyen skulle kunna leverera en rad konkreta förslag för en återställare och nystart, exempelvis ömsesidigt hävande av meningslösa sanktioner samt ratificering av investeringsavtalet CAI. Det vore också klädsamt om von der Leyen kunde lägga den tröttsamma missionen på hyllan, och istället föreslå dialog om sekundära företeelser som mänskliga rättigheter, under respekt för varandras skilda system.
Legitima krav är inte att överföra «europeiska värderingar» på en helt annan kultur, utan att i den gemensamma handeln och andra utbyten eftersträva reciprocitet, exempelvis i fråga om åtkomst till marknader. Men det är då nog ingen bra idé att bannlysa Huawei och Tiktok, såvida inte man har tänkt sig detta som en typ av förhandlingskort.
Det bär syn för sägen att Apples Tim Cook under veckan har mottagits som en kung i Kina, medan Tiktoks VD utsattes för en häxjakt utan dess like i amerikanska kongressen, samtidigt som metastaser av det paranoida Tiktok-hatet sker även i EU och runt om i europeiska stater. Det är ingen bra ordning för goda relationer med Kina.