al-Qaidas angrepp mot World trade center i New York den elfte september 2001 blev faktiskt en symbol för Amerikas fall, även om Osama bin Laden inte riktigt kunde föreställa sig hur och varför. Terrorattacken förde nämligen USA och Kina betydligt närmare varandra, och de tidigare frostiga förbindelserna blev närmast hjärtliga.
En direkt konsekvens blev därför att USA stödde Kinas inträde i WTO, vilket beslutades om en månad efter attackerna och förverkligades den elfte december 2001. Kina hade sedan 1986 arbetat för att bli medlem i föregångaren GATT, men hindrades av USA, EU och Japan med hänvisning till att Kinas ekonomi först måste liberaliseras.
Givet att Kina 1978, då man beslöt öppna upp och reformera, var en sluten kommunistisk kommandoekonomi av ringa betydelse för världsekonomin, hade det ändå gått snabbt och smidigt att ställa om en dysfunktionell ekonomi till en mer marknadsorienterad. Vid sekelskiftet hade man i princip uppnått kraven, men hade politiskt ansträngda relationer med inte minst USA.
Kina hade med säkerhet blivit medlem i WTO förr eller senare ändå, eftersom det är en lockelse västvärlden inte hade velat gå miste om. Men elfte september-attackerna skyndade på förloppet dramatiskt, samtidigt som det efterföljande kriget mot terrorn gav Kina en plats i skuggan, där man kunde operera utan större motstånd och med flygande fart hämtade in västvärldens försprång. 12/11 blev i praktiken USA:s fall som hegemon, men det faciliterades av 9/11.
I den utvecklingen finns egentligen inget problem, eftersom det inte är fråga om ett nollsummespel. Samtidigt som Kina har växt niofaldigt sedan 2001, har västvärldens tillväxt fortsatt som tidigare, men särskilt i USA fick den tillväxten en annan profil. Pengarna hamnade huvudsakligen i det allra rikaste skiktet, medan den fattigare halvan inte såg någon som helst förbättring i reella termer – bostadskraschen 2008 vittnar om hur the American dream gick i kras och ersattes av motsvarande zhongguomeng (中国梦).
Det senare är en konsekvens av att amerikanska industrijobb hamnade i Kina, för att det var mer lönsamt att producera där. Rostbältet av städer med nedlagda industrier växte fram, men till skillnad från i EU skyddade regeringen inte den egna arbetskraften. Det är ändå inte Kinas fel att USA inte kan fördela kakan vettigt.
Härav har vi alltså den efterföljande utvecklingen med djup splittring och polarisering mellan kustområdenas globalister och de förfördelade nationalisterna i inlandet. Trump kom till makten genom att utnyttja denna spricka och ta de svagas parti, bland annat med löften om att ta jobben tillbaka från Kina samt att sätta Amerika först.
Där är vi i dag, med politisk instabilitet i ett USA som dessutom är svårt sargat av en pandemi som bröt ut i Kina. Av de amerikanska intentionerna blev intet, utan Kina har ryckt ifrån ytterligare, samtidigt som mattan har ryckts undan för efterträdaren Biden att skapa allianser för att innestänga Kina.
Det är tvärtom fortsatt fördel Kina via handels- och investeringsavtal med övriga världen, samtidigt som man har ställt om sin ekonomi för «dubbel cirkulation» med tonvikt på den inre marknaden och högre grad av självförsörjning av kritiska produkter och råvaror.