US-presidenten Biden deklarerade än en gång att Amerika är tillbaka när de så kallade G7-länderna samlades under gårdagen. Hans syfte är att städa upp efter den tidigare killens bärsärkagång samt försöka återskapa en starkare allians, men frågan är om det inte är för sent.
Ty skadan är redan skedd, och det går inte att veta om det slår över åt andra hållet än en gång vid nästa val – det är inte säkert att man kan lita på USA, trots Bidens försäkringar. Europas stormakter har kanske gemensamma värderingar med USA och utbrytaren Storbritannien, men man tänker inte låta detta eller de amerikanska ansträngningarna att möta Kina stå i vägen för exporten av bilar och industriprodukter.
Det får således vara hur det vill med de rubbade anklagelserna mot Kina angående Xinjiang eller situationen i Hongkong, det får man i så fall behandla separat utanför den ordinarie handeln. Det är därför EU i december tecknade ett omfattande investeringsavtal med Kina utan att invänta Bidens tillträde och hans administrations synpunkter, för att man vill ha en stabil relation med Kina som inte beror av våldsamma skiftningar i Washington.
Den tidigare killen Trump orsakade mycket huvudbry för EU med sina tullar och sitt oborstade sätt, men det har även Boris Johnson gjort genom att helt enkelt lämna unionen. Så brukar allierade inte bete sig, och retoriken blir därför en aning malplacerad när Johnson på samma sätt som Biden nu söker stärka banden. Storbritanniens vaccinnationalism försvårar samarbetet ytterligare.
Storbritanniens och USA:s vägval att fjärma sig från EU har banat väg för ett helt annat samarbete, nämligen den signalspaningsallians i Five eyes som förenar den anglosfära världen och som nu har blivit en mer allmän politisk union av likasinnade, med ambitioner som inte är konsonanta med Europas vägval, inte minst i den offensiva aggressionen mot Kina.
Man ska således tolka utvecklingen som att Biden och Johnson har en instrumental syn på EU och Japan i de egna ambitionerna att bevara sin hegemoni och hindra Kinas vidare framfart, och att det inte längre rör sig om någon verklig och djupare vänskap, om det nu någonsin har gjort det – amerikanskt spionage mot europeiska allierade via Echeleon och andra mekanismer inom ramen för Five eyes har pågått länge.
Kontinentalplattorna har således drivit ifrån varandra och orsakat en permanent förkastning. Ekonomin trumfar samtidigt alltid annat, och utvecklingen är sådan att centrum förskjuts allt längre österut, medan USA och anglosfären riskerar att isolera sig. G7-gruppen är i den meningen en förlegad församling, en konstellation från en annan tid med andra problem, med medlemmar som nu drar åt olika håll.
Fordom var det en mäktig klubb, men den blir allt svagare med tiden, och står nu för motsvarande en fjärdedel av världens samlade bruttonationalprodukt. Tidigare har man sökt engagera Ryssland i gruppen, men det föll inte ut i god jord. Trump förslog att ta med Indien, Sydkorea och Australien i en modernare utformning, och man behöver bara kasta en blick på kartan för att förstå syftet med en sådan utvidgning.
Handelsavtal som RCEP (ASEAN + 3, Australien, Nya Zeeland) och investeringsavtal som CAI (EU, Kina) väger dock tyngre än informella politiska allianser, och det finns helt enkelt inget utrymme att forma någon starkare USA-ledd allians i syfte att ringa in Kina. G7 är i den meningen politisk teater där man ger läpparnas bekännelse att agera för en gemensam agenda som i verkligheten inte finns.
