Vi har varit inne på det förr, och det tål att upprepas: japanska rockduon Glim Spanky (グリムスパンキー) är ett fenomen som ger 60- och 70-talsrocken nytt liv i nutiden. Och det är hela kitet med kläder, grafik och andra attribut, men med en fräschör som är helt modern.
Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, och man bör betona att det är en duo med en extremt kompetent gitarrist i Kamemoto Hiroki (亀本寛貴) och duktiga kompmedlemmar, men den otvivelaktiga stjärnan är ändå sångerskan och gitarristen Matsuo Remi (松尾レミ), med en raspig röst som brukar liknas vid Janis Joplins.
Faktum är att hon emellanåt ser ungefär lika nerknarkad ut som nämnda Joplin, men det är nog helt naturligt. Detta är en japanska med maximal självkontroll, på en och samma gång en helyllebrud och en farlig femme fatale, och därmed också vansinnigt vansinnigt vansinnigt attraktiv.
För musiken spelar det naturligtvis ingen roll, men personen Matsuo Remi är bland de mest tilldragande av kvinnor. Knappast en skönhet i traditionell bemärkelse, men extremt fotogenisk och oerhört säregen – så japansk! Det är kärlek från första till sista ögonkastet.
Duon kokar ofta soppa på spik, med enkla sets istället för påkostade scener. Det är renodlat och tekniskt fulländat, och genuint och äkta – de behärskar musiken live lika bra som i studio, helt i sjuttiotalets tradition. Sin image odlar de helt professionellt.
Matsuo har någon gång hävdat att rock sjungen på japanska är en oxymoron, men jag vill nog hävda motsatsen, att det passar alldeles utmärkt. Troligen är hon alldeles för känslig för sitt eget språk, på samma sätt som vi kan vara för svenska i dylika sammanhang.
Gruppens låtar slår ofta an från första ackordet – som Boys & girls (ボーイガール), 褒めろよ (Homero yo) och ダミーロックとブルース (Dummy rock and blues) – och är om inte geniala till sin natur så mycket ovanliga för japansk musik.