En konsekvens av att inte genom sedvanlig demokratisk debatt ha förankrat beslutet att inträda i Nato är att man i efterhand måste förtydliga för befolkningen vad det i all hast och panik tagna beslutet egentligen innebär. På förekommen anledning ska därför MSB initiera en indoktrineringskampanj på moderatregimens uppdrag.
MSB känner vi sedan tidigare som en helt meningslös representant vid presskonferenserna under coronapandemin, då man visserligen aldrig hade något att rapportera, men för den skull inte försummade tillfället att försöka inpränta sitt «varumärke» genom att uttala såväl förkortningen som dess betydelse – en sällsynt dålig idé i kommunikationshänseende.
Man behöver nämligen inte veta vad Must, MSB eller NSA betyder, utan bara myndigheternas funktion. MSB:s är densamma som en rad tidigare myndigheters, bland annat Krisberedskapsmyndigheten (ett avsevärt mycket bättre namn), nämligen att informera allmänhet, myndigheter och andra aktörer om beredskap vid kris eller krig.
Fordom var allt så mycket enklare, och allmogen informerades via telefonkataloger – ultratjocka alster av gult papper på vilket var tryckt samtliga telefonnummer i bruk – om beredskap vid krig. Om kriget kommer, som sidorna kallades, var lämpligt placerade längst bak i katalogen.
Budskapet var enkelt. Vi vet inte varifrån fienden kommer, annat än att han (*hen var då inte uppfunnet, och var för övrigt nog ändå inte tillämpligt) kommer österifrån, och att all information om att nationen har gett upp är falsk.
Man instruerades i att nyttja skyddsrum, i dag förfallna konstruktioner som inte längre fyller sitt syfte, samt att ha viss beredskap i form av proviant, vatten och apparatur, utöver de beredskapslager staten då upprätthöll – men som numera är ersatta av JIT-system som omedelbart kollapsar vid en kris, som under pandemin (då vi bunkrade toapapper av alla ting).
Kriget kom dock aldrig, vilket är orsaken till att man monterade ned verksamheten med såväl skyddsrum och beredskapslager som värnplikt när Sovjetunionen kollapsade. Kriget kommer inte nu heller, men fienden är förstås den samma inbillade som tidigare, nämligen Ryssland. Utöver det är allt så mycket mer komplicerat.
Förr skulle man nämligen försvara fosterlandet och dess gränser, och inget annat. Nu är uppdraget vidgat till att även försvara statsskicket och mänskliga rättigheter, samt föreslagna (men avvisade) utvidgningar av sådana rättigheter angående sexuell läggning, transsexualism och annat vänsterqueerliberalt tankegods. Istället för den svenska fanan viftar man därför nu med en regnbågsvariant bland bataljonerna.
Fordomdags var Sverige en homogen nation, varför kommunikationen var given av språket. Numera är rekryterna dock från världens alla hörn, och det är inte alltid svenskan är av tillräckligt god kvalitet. Förmodligen inte heller försvarsviljan. Men framförallt är det i civilsamhället språkförbistringen är som störst, varför MSB måste informera på inte bara svenska, utan även arabiska, farsi, somali och en radda andra främmande språk om varför och hur vi försvarar regnbågens ideologi, ett budskap som förmodligen inte riktigt går hem hos alla mottagare, utan därför kräver viss bearbetning.
Med inträdet i Nato kompliceras saken emellertid ytterligare, och försvaret gäller nu inte bara gränserna, statsskicket och överideologin, utan även alliansen som sådan samt den «regelbaserade världsordningen». Det innebär att svenska soldater kan komma att strida i andra Nato-länder om dessa angrips av en stat eller av terrorister, eller för den delen var som helst i världen om den förlegade organisationen med acklamation anser att så är påkallat.
En konflikt mellan Kina och dess lösryckta provins Taiwan – i förlängning av det kinesiska inbördeskriget – skulle alltså i princip kunna komma att omfattas av Natos medverkan, på samma sätt som tidigare operationer i Irak, Afghanistan och Jugoslavien, särskilt som man inom organisationen numera inte vet var Atlanten ligger (Nato betyder Nordatlantiska fördragsorganisationen), utan allt mer tar sikte på «Indopacifien» och ett «globalt Nato».
Indoktrineringskampanjen gäller således budskapet att «vi har något att försvara», även om det inte är riktigt kristallklart vad, hur eller när. Vi är dock «the good guys», och om svenska soldater en dag befinner sig involverade i ett tjugo år långt amerikanskt krig i «Indopacifien», så är det för den goda sakens skull, nämligen den «regelbaserade världsordningen» eller något annat vällovligt syfte. Om det kan vi vara alldeles förvissade.
