Den ickeknullande generation av nykterister med allehanda bokstavsdiagnoser, de brajande snöflingorna födda 1997 eller senare, tycks i gengäld för böcker och kunskap ha anammat smak för religion. I vart fall ökar inträdena till statskyrkan i den kvartilen, rapporterar statsteve (som är en megafon för sin myndighetskollega).
Religiositet och psykisk ohälsa går visserligen hand i hand, men man kan här nog även skönja kulturuella aspekter av denna utveckling, som att ungdomsgenerationen numera är mer höger än vänster. Samma politiska skala omfattar ungefärligen även graden av sekularism, med ateister i vänsterfalangen och troende i den kristborgerliga.
Samtidigt befinner sig Västerlandet på nedgång, med osäker ekonomisk utveckling, irrationell kultur kring woke och värdegrundspolitik, vetenskap i förfall och allt mer aktivism av olika slag. Under sådana omständigheter kan religionen säkert utgöra lockbete, även om just statskyrkan snarare är en del av denna märkliga vänsterkultur.
Statskyrkan är nämligen kontrollerad av staten per lag och direktiv, att det ska vara en «demokratisk» «folkkyrka» som ska göra si och så och anamma de värden som staten momentant upprätthåller. Kristendomens kärna tappade man för länge sedan, vilket är en orsak till dess allt större irrelevans.
Statskyrkan har således förvandlats till ett salighetsverk som bibehåller den «historiska kontinuiteten» på ungefär samma sätt som den meningslösa monarkin, och främst nyttjas för att propagera den statliga värdegrunden, numera kring *2SHBTQIAP++, islams storhet och så vidare. Ett något ökat inträde betyder därför inte så mycket, utan är kanske mest en mindre modetrend bland ett visst klientel.
Aktiva inträden rapporteras utgöra 12 788 till och med november månad, att jämföra med 11 646 under 2023 och 10 086 under 2022. Men redan 2021 hade man 12 086 inträden, i samma härad. Per capita kan man notera en svag uppgång sedan början av tvåtusentalet, och fluktuationen på senare år är i den meningen marginell – det rör sig om ungefär en promille av befolkningen som aktivt söker medlemskap.
Långt fler lämnar samtidigt den statskyrka man tvångsanslöts till, även om den trenden är stadd i minskande sedan några år tillbaka. Pekuniära motiv är en orsak, en annan den avsmak för abrahamitisk religion som har präglat samhället under senare tid, i den islamistiska jihadismens spår.
«Kulturkriget» är en annan orsak, där den militanta ateismen rönte framgångar kring sekelskiftet, i Sverige företrädd av de så kallade humanisterna, som numera för en tynande tillvaro i egenskap av «samfund». Ytterligare medlemstapp skedde när statskyrkans översteprästinna skanderade att «gud är stor» i samband med ett massivt inflöde av muslimer.
Sagda «kulturkrig» frodas alltjämt, och tar sig märkliga uttryck i huruvida man bör önska god jul eller «god helg» för att inte stöta sig med religiösa invandrare. En annan fraktion förordar kristen tradition som motgift mot islamiseringen, men religion kan inte bekämpas med religion, samtidigt som de abrahamitiska religionerna förstås har samma «gud» och stammar ur samma tradition – det är samma skräp.
Statskyrkan balanserar nu kring strax över femtio procent medlemmar av befolkningen. Med senare tids dämpning av utflödet och viss ökat inflöde kan man i interpolation förutse statskyrkans död kring år 2044, en viss förbättring i förhållande till tidigare prognos som förlade slutpunkten till 2037.
I praktiken kommer en stabilisering att ske kring en viss nivå som man bara kan spekulera i – kanske tjugo procent? Men när bara en minoritet av folket är medlemmar i statskyrkan är det hög tid för staten att ta ett kliv in i den moderna demokratin, som måste vara helt sekulär till sin natur. Statskyrkan måste alltså skiljas från staten, denna gång på riktigt.
Det innebär att inga lagar reglerar Svenska kyrkan, som dessutom måste byta namn; att Skatteverket inte bistår religionen i att inhämta medlemsavgifter; att lagar kring begravning, giftermål med mera sekulariseras och inte tar avstamp i kristen uppfattning. Religionen måste stå på egna ben i det så kallade civilsamhället, och ska inte ha någon som helst beröring med staten, exempelvis uppbära bidrag eller åtnjuta andra förmåner.
Angående generation Z och andra grupper är det därmed mer relevant att se hur stort intresset är för den verkliga religionen i frikyrkotraditionen och de allt större muslimska «samfunden» i riket, ty det är i de miljöerna religion praktiseras, medan statskyrkan har en helt annan roll. Och här kan man observera att medlemsantalet i frikyrkan dyker än snabbare än i statskyrkan. Dödare har «gud» aldrig varit.
