Kommunistwebben (Aftonbladet m.fl.) är purken över Donald Trumps valseger, och än mer gramse över Elon Musks ökade inflytande. De gick naturligtvis rakt i den vänsterliberala honungsfällan när Musk visade en gest med handen från hjärtat och rakt ut i publikhavet, en utstuderad rörelse i syfte att skapa just de reaktioner vi nu noterar. Samtidigt får bilden stor spridning i dessa vänsterliberala mediehus…
Stjärnskottet Sima vid sossarnas partiorgan Aftonbladet menar å sin sida att det inte är yttrandefrihet Musk och «techjättarna» bedriver, utan att sprida hat, desinformation och lögner. Men yttrandefrihet är exakt friheten att yttra just det som Sima, Lindberg, Kristersson, Wolodarski, Biden och Soros inte vill höra, allt det som dessa vänsterliberaler vill förbjuda. Det är precis poängen med yttrandefrihet, till skillnad från statskontrollerad och friserad information och allsköns goda uttalanden som uppenbarligen inte är i behov av sådant skydd, sådant tillrättalagt narrativ som har präglat sociala medier under Sleepy Joes tid vid makten och långt dessförinnan.
Kollegan vid samma publikation, den efterblivne riksstollen Lindberg, följer efter i samma repressiva spår genom att föreslå strafftullar på «techjättarnas» företag och produkter, det vill säga Meta, Amazon och Tesla, just för att dessa företags informationstekniksmagnater finns i Trumps krets, för att de vidgar den för kommunister så förhatliga yttrandefriheten och inte minst för att Musk tar strid med skadlig socialistisk facklighet i Sverige.
Lindbergs demagogi är förstås inte allvarligt menad, utan en barnslig form av militant raljerande som numera präglar AB:s ledarredaktion under sossarnas opposition, ett slags hetsande agitation för att elda massorna mot dessa frihetens krafter. Frågan är emellertid om läsekretsen förmår skilja den eldfängda dårretoriken från mer seriös opinion, som vid sällsynta tillfällen kan skönjas i spalten. Risken är att man tar mongolidens utspel på allvar, och att man därmed bildar opinion för fullständigt livsfarlig politik.
Sverige är nämligen helt beroende av frihandel för sitt fortsatta välstånd, och tullar, tariffer och handelskrig missgynnar en liten nation som vår svårt. Vi kan inte bedriva sådant på eget bevåg, utan skulle då omedelbart drabbas av repressalier från makter med mer muskler, i detta fall USA. Minns hur ordförande Persson (S) gav efter för Washington under egyptienavvisningarna under hot om sanktioner och handelskrig, och på en eftermiddag sålde ut de förment heliga mänskliga rättigheterna för att säkra svensk handels fortbestånd.
Men inte heller gemensamt med EU förmår vi bedriva handelskrig effektivt, eftersom vi till skillnad från USA och Kina inte har samma federativa och centrala kraft, och för att vi inte heller har instiftat en gemensam industripolicy utan försöker behålla våra allt löjligare «regler» som ingen annan i världen bryr sig om. När Trump lägger tullar på produkter från EU, slår det omedelbart mot unionen, men allra mest mot Sverige, som har specialiserat sig mot USA och anglosfären istället för att sprida riskerna.
Europa måste då välja om man vill stå fast vid samma hållning som tidigare, om man vill bråka med Kina samtidigt som USA bråkar med EU, om man vill delta i ett ekonomiskt tvåfrontskrig samtidigt som man har flerfaldigt högre energipriser än de båda konkurrenterna. Eller om man ämnar byta strategi för att kontra den amerikanska aggressionen.
Man kanske skulle ha tänkt på det innan man instiftade massiva tullar mot kinesiska elbilar och annan grön kinesisk teknik, eftersom Trumps återkomst och förmodade tullar då redan fanns i korten. Men nu blir saken mer akut, och istället för att delta i handelskriget är den korrekta strategin att liera sig med Beijing och värna frihandeln.
Ja, Kina vinner stort på det och blir mäktigare, men det är en vinn-vinn-situation som även räddar Europa under amerikansk anstormning, medan Trump då slutligen står med skitgubbe på hand. Om Eurasien står enat, dämpas den amerikanska aggressionen. Alternativet är att Kina ändå blir mäktigare, men då tillsammans med USA, medan Europa går ned sig än mer i träsket.
Här finns de som menar att vi oavsett omständigheterna måste bevara den «transatlantiska länken», som just nu är på väg att kapas för gott. Att vi måste ta Trumps misshandel, på samma sätt som vi under alla dessa år har accepterat amerikanskt spioneri och godtagit Washingtons «economic coercion» i utbyte mot militärt beskydd.
Till den uppfattningen ansluter sig fokpartisterna i Tidölaget, Nato-runkarna som med ryggradens reflex böjer sig för USA och av någon anledning när ett patologiskt hat mot ett Kina som aldrig har gjort oss en fluga förnär. Det är en falang som är än farligare än den rödgrönrosa, och som leder oss in i det slutliga fördärvet, ekonomiskt och säkerhetsmässigt.
Europa måste välja färdriktning, och det i mer östlig riktning. Kina är visserligen en konkurrent, men även en samarbetspartner, en frihandelsvän som smörjer handeln och ger en massiv marknad för europeiska produkter, samtidigt som Kina ger européerna billigare varor. Kina är däremot inte en «systemisk rival», eftersom man inte har politiska anspråk i vår del av välden och inte strävar efter att ersätta amerikansk global hegemoni.
Det är ändå glädjande att von der Leyen tycks blinka med ögat i den riktningen under ekonomiskt forum i Davos, och att Kina mycket riktigt uppfattar flörten. Det är här dynamiken kan blomstra under kommande år, då Trump försöker bedriva sin «economic coercion». Det är här Europas framtid danas, inte under amerikanskt vasallskap.