Så kallad «frivillig förflyttning» av Gazas medborgare ska bana väg för permanent israelisk närvaro på den lilla kvarvarande remsan av det som har utgjort palestinskt hemland i två tusen år. «Jaså, såpass?», kväder gammelmedier, bara för att raskt fokusera på melodifestival och annat.
Här finns liksom inte det där märkliga tänket kring «fullskalig invasion», eftersom Mellanösterns enda ockupationsmakt alltid får hållas med sina ständiga brott mot mänskligheten. Ty «förintelsen», «antisemitismen» och så vidare, som om de oförätterna skulle ha någon som helst bäring på saken. Vi kan hur som haver inte göra något, ens om vi hade velat, eftersom den avskyvärda etnostaten alltid har USA i ryggen oavsett folkmord och andra människorättsbrott.
Men diskrepansen i hur man betraktar olika konflikter är i sig intressant, i det att man så öppet blottar kognitiv dissonans och fullfjädrad bias av olika slag. Lillryssland – det vill säga Ukraïna – har varit en nation under mycket kort tid, och har genom hela historien hört till Ryssland, faktiskt utgjort den ryska kulturens vagga.
Den ukraïnska nationalismen är en ganska ny företeelse, och den omfattas inte av alla medborgare. Östra halvan dras mer åt den ryska sfären, medan den västra under ideliga västliga kampanjer lockas av fagra löften om en paradisisk tillvaro i Europeiska unionen. Folket är därför mest bönder på ett schackspel, NPC:er, brickor i ett större geopolitiskt spel som har pågått i sekler.
Man kan med visst fog säga att Europa skiter i det ukraïnska folket ungefär lika mycket som judestaten struntar i den av Hamas tagna gisslan. Det är pjäser som kan offras för ett «högre» syfte, med vilket menas territoriell expansion. Fast här är det förstås Ryssland som har snuvat Väst på villebrådet och i dess ställe neutraliserat aktören.
Därför gapar man i högan sky, med vitt spridda fabler om att vi står näst på tur och så vidare, utan att beakta de verkliga bevekelsegrunderna. Och folket går på det, man förleds att «stå med Ukraïna» och på olika vis flagga med den löjliga vimpeln. Även om man numera kan skönja en hel del tillnyktring i leden när det står klart vartåt det barkar.
Än märkligare är nog den allmänna hållningen kring Taiwan, en ickenation om vilken kunskapen generellt är infinitesimalt liten, för att inte säga obefintlig. Samma sak skulle förstås kunna sägas om den tidigare brittiska kronkolonin Hongkong, som vissa faktiskt betraktar som något slags land, helt i enlighet med den förledda och separatistiska studentsvansen därstädes.
Det rör sig här om ett slags «finare» kineser – «hongkongare» och «taiwaneser» – till skillnad från de gulingar mot vilka det ursinniga hatet grasserar våldsamt på fora som Flashback och annorstädes, bevis nog för att det även här rör sig om spelpjäser snarare än någon hastiskt påkommen omsorg. I grunden handlar det även här om geopolitisk kamp, främst expansion av demokrati och västerländska värden, mjuk makt med vilken man kan dominera andra.
Också i detta fall bortser man helt från historisk bakgrund och andra beröringspunkter, även om det här nog är är mindre avsiktligt och mer fråga om massiv okunskap. Inte heller i denna konflikt har man någon vidare konsekvensanalys, eftersom man inte förstår de premisser på vilka Taiwans demokrati upprätthålls.
Exempelvis innebär väpnad konflikt om ön att demokratin krossas omedelbart och för gott, tillsammans med infrastrukturen. Och risken för väpnad konflikt står i direkt proportion till hur starkt Taibei söker frigöra sig eller Väst försöker lägga sig i, vilket i sin tur uttrycks i omfattningen och skalan av fastlandets militära demonstrationer och övningar.
Söker man bryta loss ön läggs den alltså i ruiner, och ingen demokrati eller annat finns kvar, oavsett utgången i kriget i övrigt. Man måste därför bestämma sig för om det är demokratin man vill söka bevara och möjligen expandera, eller om det är de där lite «finare» kineserna man sörjer för, de som man alltså egentligen inte bryr sig ett skvatt om.
Demokratin kan bara vidmakthållas så länge Taiwan formellt hör till Kina, och upphör i princip i samma stund som man skulle få för sig att deklarera självständighet. Jo, det finns de som menar att Republiken Kina alltjämt representerar en kontinuerlig makt sedan kejsardömets kollaps 1911, men den erkänns numera bara av ett dussin mikrostater.
Ska man jämföra dessa tre konfliktytor torde analysen därför resultera i att den om Taiwan har minst fog för sig, då det är en ickestat som utgör part i ett aldrig avslutat inbördeskrig, samtidigt som de båda stridande sidorna betraktar sig som hörande till ett enda Kina. Det spelar här ingen roll vad ett enskilt parti på Taiwan anser om saken, det är vad de rättsstatliga styrdokumenten hävdar.
Ukraïna utgör ett mellanting, då det är samma slags slaviska bröder som slåss mot varandra, och då de båda staterna har historiska band och en gemensam kultur. Sådana schismer är förvisso inget nytt i den sfären, utan har präglat hela historien.
Vilket då ger att konflikten i Palestina egentligen är mest angelägen att bevaka, då det här rör sig om olika folk och en helt annan nivå, med kontinuerlig fördrivning, ockupation, bosättarpolitik, utomparlamentariska avrättningar, folkmord och otaliga krigsbrott.
Det har för den som inte är blind, döv och hjärndöd länge stått fullständigt klart att Israels mål är att lägga under sig hela Palestina, med USA:s och EU:s goda minne. Även om den mediala logiken är alldeles bakvänd i dessa tre spörsmål.
