För några dagar sedan utdelades den kvadriennala Fieldsmedaljen, ett pris som brukar betecknas som matematikens Nobelpris. Tidigare medaljörer är bland andra sådana storheter som Terence Tao, som i år fick sällskap av ytterligare två personer av kinesisk börd: Wang Hong och Deng Yu.
Vänsterpressen förrättade ju sitt tarv i brallan för ett dussin år sedan, då iranskan Maryam Mirzakhani blev första kvinna att erhålla priset. I gengäld är det knäpptyst denna gång, då kinesiskan Wang Hong (王虹) erhåller samma pris. Ty det institutionaliserade kinahatet.
Wang gör sällskap med manliga kollegan Deng Yu (邓煜), samt en amerikan och en ryssfödd kanadick. Det är nog inte en tillfällig fluga, för någon gång ska ju Kinas resultat i matematikolympiaden omsättas i praktiska framsteg. Upplysningsvis dominerar Kina stort i nämnda olympiad, och så förstås även i de årliga Pisa-mätningarna.
Japan har av någon anledning inte någon större representation i matematikolympiadens medaljliga, men har i gengäld kammat hem en lång rad Nobelpris i fysik och andra naturvetenskaper genom åren. Det är förväntat att Kina övertar även den traditionen, givet landets smått makabra tillväxt i patent och forskningsartiklar.
Överhuvudtaget dominerar Östasien stort i dessa sammanhang, medan den forna ingenjörsnationen Sverige numera är att beteckna som ett matematikens u-land. Det blir så när man tvingas konfronteras med allsköns vänsterkommunistisk woke och nykulturella begrepp som hijab, haram och jihad istället för att fokusera sina krafter på matematik eller något annat fält i ett harmoniskt och stabilt samhälle.
Kina har på samma vis tidigare inte varit ett stabilt samhälle, utan nationen har kantats av revolution, inbördeskrig, japansk aggression och slutligen kommunistiskt vanvett under Folkrepublikens tidiga år, omfattande inte minst den kulturrevolution som stängde ned alla universitet och därmed sinkade landets intellektuella utveckling.
Men sedan Deng Xiaoping 1978 öppnade upp Kina för omvärlden och iscensatte marknadskapitalistiska reformer, har landet metodiskt arbetat sig upp från absolut fattigdom och efterblivenhet till att utgöra världens industriella produktionsverkstad och intellektuella kraftstation. Man har därvid gjort ungefär samma resa som tidigare Japan och Sydkorea, men med fördröjning på grund av de politiska och ekonomiska omständigheterna.
Härstädes har ju länge hävdats, utan att någon för den skull har lyssnat, att Kina småningom kommer att dominera allt mer i Nobelpris och andra intellektuella genrer, helt enkelt av matematisk nödvändighet givet landets exponetiella tillväxt i intellektuell verksamhet. Den tiden är nu kommen, och nu föreligger den brytpunkt vid vilken vi kommer att erfara en allt stridare ström av kinesiska representanter i dylika sammanhang. Nu realiseras Kinas århundrade.