En morbid hobby jag har är att titta på videor om matematik på tuben, för rent nöjes skull. Svårare integraler och differentialekvationer varvas med sinnrika lösningar av algebraiska ekvationer och mer abstrakt matematik, och man får en bra kick av att själv kunna lösa problemen innan de presenteras.
Samma rus kunde jag emellanåt uppleva i studier i gymnasiet och på högskola, trots att jag egentligen hasade mig fram i gymnasiet fram till tredje årskursen. Det var då faktiskt inga som helst problem att läsa in tidigare stoff när intresset och motivationen väl fanns på plats.
Av det kan man dra vissa slutsatser, bland annat att Sveriges problem med kontinuerligt sämre kunskaper i matematik bland elever och befolkningen i stort nog inte bottnar i bristfälliga läroböcker eller andra teknikaliteter, så som hävdas i debatten. Det har nämligen aldrig funnits så goda möjligheter som nu att finna studiematerial och pedagogisk expertis vid sidan av skolundervisningen, och en kass lärare eller bok kan enkelt ersättas av eller kompletteras med en uppsjö av videoresurser, en veritabel guldgruva som fordom helt enkelt inte fanns.
Man kan jämföra med förhållandevis bättre kunskaper i engelska bland yngre generationer, en förmåga som nog inte kan tillskrivas skolan, utan snarare den omgivande kulturen. Inte heller det är nytt, utan även förr lärde man mer av film och musik än i formell undervisning, men utbudet är så mycket större numera, och därtill av mer interaktivt slag.
Konkurrens från det allt ymnigare kulturella smörgåsbordet är samtidigt en given delförklaring till att vi observerar ett kontinuerligt fall i kunskaper i matematik, hela vägen från 1960-talet, då man började mäta förkunskaper vid universitet och högskola. Att döma av än tidigare entréprov har den trenden varit ihållande under hela 1900-talet, och det är alltså inget man specifikt kan klandra regimerna Persson eler Reinfeldt för.
Det är inte heller unikt för Sverige, utan en trend som observeras i hela Västvärlden. Saken gäller dessutom inte bara matematik, utan även basala språkkunskaper och andra färdigheter. Ungdomarna kanske är lite bättre på engelska, men samtidigt är kunskaperna i modersmålet avgjort sämre, samtidigt som man inte längre läser böcker.
Med massiv invandring har analfabetismen återkommit till Sverige, tillsammans med utrotade sjukdomar, förlegade beteenden och annat misshagligt elände, omfattande inte mindre än tio procent av befolkningen. Eftersom detta klientel blandas med det inhemska, försämras studiemiljön omedelbart som en given konsekvens, när «alla ska med» i minsta gemensamma nämnarens takt.
Generation zombies mobilberoende och ointresse för böcker hjälper inte den utvecklingen, och med bristfälliga språkkunskaper blir inlärning av såväl matematik som annat stoff lidande. Vi talar alltså om ett större systemfel snarare än enskilda brister i just matematikundervisningen.
Motsvarande defekter finns inte bland de östasiatiska nationerna, som år efter år tronar i ensamt majestät i Pisa-undersökningarna i matematik. Kina, Japan, Sydkorea och Singapore har vitt skilda politiska system, men en gemensam bildningskultur med fond i meritokrati och konfucianism, en kultur som förmår motstå moderna inslag som sociala medier, spel och annat.
Det är också i dessa östasiatiska länder dagens och morgondagens teknik danas, eftersom det finns ett givet incitament att förkovra sig i dessa ämnen och en kultur som premierar meritokrati mer än politisk korrekthet, kontakter och annat irrelevant stoff.
Man behöver i denna kultur inte tampas med frågor kring *2SHBTQIAP++ eller utforska sin «könsidentitet», och inte heller har man att bekymra sig om stök och bråk i klassrummet eftersom läraren har erforderlig auktoritet. Samma kultur ger tigermammor med hårda krav om resultat i skolan, vilket borgar för flit och småningom resultat.
Men detta flit brukar man härstädes fnysa åt som gammalmodig preussisk undervisning av repetitiv form, som sägs resultera i robotar utan förmåga till självständigt tänkande, medan vi i Väst är så oerhört «kreativa» enbart i kraft av vår förmenta frihet (hur den nu skiljer sig från motsvarande frihet i Sydkorea eller Japan).
Matematik är dock elementärt av påbyggnadskaraktär, där tusentals och åter tusentals element bygger en större helhet. Behärskar man inte de underliggande grunderna, förmår man inte heller ta till sig mer avancerade begrepp. Och byggstenarna lär man med repetition, repetition, repetition. Repetition är grunden i allt lärande, och en direkt förutsättning för kreativt tänkande med utgångspunkt i befintlig kunskap.
Härav förstår vi att det inte är läroböckernas fel att eleverna presterar allt sämre i matematik, utan en lång rad faktorer som samverkar i riktning mot bildningsförfall: konkurrens om uppmärksamheten, stök i skolan, fokus på politisk korrekthet, kravlöshet från både hem och skola, massinvandring, misslyckad integration, usla incitament, ständigt politiskt pillande i skolan med betygsreformer och annat.
Hur man ska tackla det problemet är inte gott att veta, men man måste nog vända på var och en av dessa stenar för att få rätsida på problemet. Hur danar man en stabil bildningkultur ur detta moras? En meritokratisk ordning? Incitament för att lära matematik? Nej, lösningen ligger nog inte i att avskaffa «mängdlära» eller andra flashbackmässiga stolligheter…