Socialdemokraternas demagogiska retorik i opposition tar ofta fasta på att «borgarna» monterar ned demokratin, det vill säga i förekommande fall reverserar politiska beslut som tidigare har tagits under en sosseministär. Man förväxlar därvid det politiska skelettet – demokratins ramverk – med det politiska kött som utgör demokratins muskler.
Det är inte för inte som liberala demokratier i sitt ramverk har en konstitution samt en självständig gren i maktdelning för att vaka över sagda grundlag, ett rättsstatligt dokument som reglerar skelettet, det vill säga maximum (och minimum) av grundläggande och gemensamma förutsättningar för det politiska arbetet. Grundlagarna är således inte föremål för partipolitiskt käbbel, och måste vara stabila över tid.
Sverige är just ingen liberal demokrati, eftersom Lagrådet inte har vetorätt i maktdelning. Dess «rekommendationer» lämnas ofta därhän av den folksuveräna regim som innehar makten, samtidigt som man ständigt och jämt petar i grundlagen för att anpassa den till dagsfärsk politik, i regel i försvagande syfte, som att införa allt fler hål i yttrandefriheten genom hänvisning till allmän lag.
Men även tossigheter som att «grundlagsskydda» aborträtten förekommer i denna redigeringskultur, det vill säga att med grundlags kraft stärka en fråga som definitivt inte har konstitutionell bäring, utan främst rör partipolitiken. Än märkligare blir saken då spörsmålet inte längre har någon politisk spänning i svensk politik, sedan Kristdemokraterna – som en gång grundades på frågan – gått i bräschen för sagda grundlagsskydd. Sverige är därför konstitutionellt labilt.
Europeiska unionen har ett liknande problem, i så måtto att man numera ständigt åberopar «värden» (med vilket man menar värderingar) och växer över alla bräddar i fråga om reglering av det mest ingående slag. I styrdokumenten, motsvarande en federal grundlag, förekommer exempelvis en helt egen uppsättning «mänskliga rättigheter», som vidgar de motsvarigheter som definieras av FN, bland annat med *2SHBTQIAP++ och andra slags extensioner.
Men om sådana rättigheter ska ha universell räckvidd, kan det bara finnas en enskild katalog i världssamfundets regi. Lokala vidgningar är i det avseendet verkningslösa, även om EU pytsar ut sanktioner till höger och vänster när något land anses «bryta» mot dessa hemkörda «regler».
Det gäller även inom EU, där det finns en konstant schism mellan väst och öst, en värderingskonflikt av betydligt äldre snitt och som knappast kan överbryggas i unionen. Europeiska stater har en gång i tiden gått i krig för sådana skiljelinjer, som i mångt och mycket består än i dag. Det ortodoxa öst är härvidlag annorlunda än det katolska och protestantiska väst avseende tankesätt, normer och traditioner, och EU kan alltså inte tvinga en viss tolkning på samtliga medlemsländer.
EU måste i grunden vara aliberalt, det vill säga värderingsmässigt neutralt – varken liberalt eller illiberalt – och istället fokusera all kraft på gemensamma regler kring standarder, handel och andra världsliga utbyten, i enlighet med unionens rötter. Värderingspolitiken är upp till varje land att bestämma om, exempelvis avseende *2SHBTQIAP++, sexhandel, narkotika, abort med mera, och kan inte fixeras federalt.
Om EU mot all förmodan skulle anta en mer federal inriktning istället för nuvarande konfederativa profil, gäller alltjämt att det politiska köttet måste vara föremål för deliberering i kammaren under ett stramt ramverk. I annat fall ossifieras EU-kroppen med allt större benstruktur och allt mindre kött i takt med att allt fler politiska frågor fixeras i fasta styrdokument – så dör demokratin i byråkratisk överreglering.
När EU nu under kommande val tenderar att gå mer åt höger i politiken, så innebär alltså inte heller det att demokratin försvagas, så som det framställs i statstelevisionen och andra etablissemangsnära mediala bastioner, utan tvärtom att demokratin i högsta grad är levande. Demokrati är nämligen ständig förändring, agil förhandling under aktuella förutsättningar för att lösa förhandenvarande problem, under ett demokratiskt ramverk som inte är övertungt.
Det är för övrigt bara så unionen kan vara livskraftig och utgöra en motvikt till USA och Kina, genom att hålla en gemensam ram för alla medlemsländer på konfliktfri nivå, och i övrigt bedriva flexibel politik efter givna förutsättningar.
