Wallah, i början Allah gjorde kaoz med himmel o jord. Jorden var chok keff, yani, djupen var kale o en gudsvind rullade fram på vattnet. «Sho bre, tänd lyset!» Aboow, vart ljus. Inshallah, o Mannen tyckte de va halal, yani, han delade lyset från mörkret. Allah sa lyset var dag o mörkret han sa var natt. Händish kväll och morgon, första dan. Mannen sa: «I vattnet ska va en dom, som ska dela vattnet.» Så händish. Gud gjorde domen och skilde vattnet under och över domen. Mannen sa domen var himlen. Yalla, händish kväll och morgon. Det var den andra dan, o Allah chillade.
Så kanske bibelen kan komma att inledas i nästa utgåva, om den av islam och woke inspirerade statskyrkan får bestämma. I vart fall menar en lingvist i ett reportage i statsteve att förortssvenskan sprider sig till standardsvenskan, och att den senare därför får förändrad prosodi, i riktning mot mindre rytmisk kontrast.
Men det kommer dock inte att ske, helt enkelt för att rinkebysvenskan är en lågstatusvarietet som stannar i de domäner där den praktiseras. Det hjälper inte att statsteve med avsikt låter sådan bruten förortssvenska basuneras ut av inkvoterade element i syfte att förbättra «representationen», utan det leder mest till förargelse och att man lämnar kanalen för annat.
Förvisso kan fortsatt massmigration och än mer misslyckad integration småningom leda till en kritisk massa även i språkhänseende, men i en sådan bisarr utveckling förändras inte svenskan, utan ersätts av arabiska, i likhet med hur det språket har erövrat stora delar av Mellanöstern. Egyptier är alltjämt egyptier i etnisk mening, men pratar erövrarnas språk.
I normalfallet förblir därför babbesvenskan ett randfenomen i förorten, och den har inga förutsättningar att spridas till befolkningen i stort. Detta även om svensk ungdom tar till sig något av den av statsradion upphöjda gangsterrappen, ty detta blir då som brukligt en typ av kortlivad slang som inte i grunden rubbar språkets elementa, enkannerligen inte dess prosodi – som man får med modersmjölken och därför inte är föremål för förändring.
I stort har vi heller ingen blandning av befolkningen, utan isolat och enklaver i utanförskapsområden. I den mån invandrare upptas i majoritetsbefolkningen är det för att dessa aktivt strävar efter att bli svenska i kulturell mening, varvid särskilt barnen tar till sig standardsvenskan och annan svensk kultur på bekostnad av blattekulturen.
Så vad är då prosodi? Det är ett språks satsmelodi, dess rytm och dess betoning på enskilda morfem. Inte alla språk har sådan betoning, och föga förvånande saknar arabiska denna egenskap. Därför har araber svårt att lära svenska, på samma sätt som svenskar har svårt för tonspråk som kinesiska – det är språkliga egenskaper som ligger utanför modersmålets register.
Modern svenska karakteriseras av en egensinnig prosodi, i vilken betonade morfem har olika duration. Exempelvis är den banan man äter inte samma sak som banan man åker på. I det första fallet har vi bana:n med kort vokal V på första stavelsen och lång vokal V: på andra, och i det andra ba:nan med lång vokal V: på första stavelsen och kort vokal V på andra.
Till yttermera visso följs alltid en lång vokal V: av en motsvarande kort konsonant K, medan en kort vokal V alltid följs av en lång konsonant K: i de båda mönstren V:K och VK:. Fornsvenskan hade härvidlag större frihet, med VK och V:K: som ytterligare alternativ, för övrigt mönster som alltjämt återfinns i finlandssvenskan och därför ger den dess särskilda karakteristik – finlandssvenska är alltså inte bruten svenska, utan svenska med annan prosodi av äldre snitt.
Betrakta exempelvis orden boka och bocka, där det förstnämnda har en lång vokal o och en kort konsonant k (V:K), och det senare en kort vokal o och en lång konsonant k (VK:), uttryckt med ck i skrift. Fler exempel är mata / matta, sura / surra samt puta / putta.
Därtill kommer förstås tonaccent, med uttalsmässig skillnad i ton för olika ord. And är en fågel och ande är ett spöke, och i bestämd form har vi här ánden (grav accent) respektive ànden (akut). Stégen man tar uppför stègen betecknar ett annat sådant par. Men utan sådana jämförande par kan det vara svårare att förstå tonaccent, och man måste således lära sig rätt accent för varje svenskt ord – exempelvis känsel (grav) och pensel (akut) har olika accent, vilket förvirrar andraspråksutövare.
Duration och tonaccent är således vad som ger den sjungande satsmelodin i svenskan. Utan dessa karakteristiska element får man en enformig och robotartad satsmelodi med «staccatorytm» och felaktig betoning, det vill säga babbesvenska.
Förutsättningarna för en invandrad arab att i vuxen ålder lära sig perfekt svenska är i det närmast obefintliga, medan invandrare från andra språkfamiljer kan ha större framgång. Jag känner personligen en kinesisk kvinna som har lärt sig helt perfekt svenska i vuxen ålder på bara ett par år, vilket är möjligt om man har en språklig bakgrund i ett tonspråk som mandarin. Även talare av andra germanska språk kan med rätt ansträngning lära perfekt svenska.
Det omvända förloppet, att svenskar skulle ta till sig av en sociolekt eller varietet som präglar utanförskapsområden, kan alltså bara ske bland barn och ungdom i dessa miljöer, och för att det ska spridas till majoritetskulturen krävs att ett större antal utövare av babbesvenskan blir stilbildande och tongivande i etablissemanget, så till den grad att hävdvunnet språk trängs ut. Oddsen för det är astronomiska.
