Statstelevisionen menar helt korrekt att Transnistrien är ett «påhittat land», eftersom statsbildningen inte är erkänd av någon annan nation. Däremot har man förstås fel i att utbrytarrepubliken «ockuperas» av Ryssland, ty entiteten är självständig och inte under kontroll av Moskva. De ryska styrkorna välkomnas av Tiraspol, som ju även har sökt Moskvas stöd från Moldaviens aggressioner.
Rättare sagt är bilden av Transnistrien som «ockuperat» en del i statstevepropagandan, vars narrativ ständigt rastreras så att det linjerar med Västs geopolitiska doktriner. Och den ambitionen stannar förstås inte med denna utbrytarrepublik, utan är allestädes närvarande i den fantasivärld som målas upp av den skattefinansierade medieoligarken.
Exempelvis betraktar man konsekvent en annan utbrytare som ett «land», nämligen Taiwan. Men den «statsbildningen» erkänns av blott ett dussin entiteter, omfattande 5 ‰ av världens befolkning. Promille, inte procent, ty bland detta smutsiga dussin återfinns främst mikrostater som Tuvalu (12k invånare), Palau (18k), Marshallöarna (42k), Saint Kitts och Nevis (50k), Saint Vincent och Grenadinerna (110k) och Saint Lucia (178k), samt även Vatikanstaten (524 invånare).
Förenta nationerna kastade ut Republiken Kina (Taiwan) redan 1971, och den internationella linjen är sedan dess principen om ett Kina, under kontroll av Beijing. Det finns alltså inte två Kina, och inte heller något «land» kallat «Taiwan» som nybildning av den tidigare Republiken Kina. Det föreligger ingen som helst deklaration om sådan självständighet eller avsteg från ståndpunkten om att företräda hela Kina, allra minst i den konstitution som definierar Republiken Kina i rättslig mening.
För all del skulle jag vara den förste att erkänna Taiwan som en självständig statsbildning, om man utropar självständighet och överlever drabbningen med fastlandet. På samma sätt förhåller det sig med Transnistrien och varje annan aspirerande entitet, under den folkrättsliga principen om att varje folk har rätt att uppgå i en nation.
Men den rätten kommer med vissa villkor, som att man måste ha kontroll över det egna territoriet samt åtnjuta internationellt erkännande. Transnistrien och Taiwan har båda kontroll över sina territorier, men saknar erkännande. Statstelevisionen fantiserar således när man regelmässigt betecknar Taiwan som ett «land».
Omvänt betecknar man inte Palestina som ett «land», trots att Sverige som nation har erkänt statsbildningen, i likhet med större delen av världen – 140 av 193 länder, i princip alla med undantag för det koloniala Väst som har skuld i den uppkomna situationen i Mellanöstern. Det är därför statsteve betecknar Israels brutala folkmord i Palestina som «kriget mellan Israel och Hamas».
Här kan man förstås invända att inte heller Palestina erkänns av FN (man har dock observatörstatus), och att man inte har kontroll över sitt territorium. Det senare försvåras så att säga när den judiska apartheidstaten metodiskt lägger under sig Palestina medelst bosättning, krig och kontinuerlig ockupation, med Västvärldens goda minne – den «regelbaserade världsordningen». Icke desto mindre är Palestina i rättslig mening en betydligt mer legitim statsbildning än Taiwan, för att ställa saken i perspektiv.
Statsmediernas – och Västs i allmänhet – tolkning är emellertid inte folkrättens, utan en given uppdelning i vi och dom, vänner och fiender, allierade och motståndare, demokratier och autokratier. Splittring bland förmenta fiender är alltid i sin ordning, varför man stödjer upplopp och ockupation av parlamentet i Hongkong, men rynkar på näsan åt Kataloniens, Baskiens och Skottlands självständighetssträvan. Vi ska hålla ihop, de ska splittras.
På samma sätt godtas aldrig splittring i Moldavien och Georgien (eller för den delen Ukraïna), om sådan leder till närmande till Ryssland – Sydossetien är ett typiskt exempel. Geopolitiken trumfar här folkrätten, och EU vill i lika hög grad som Ryssland lägga rabarber på dessa områden.
Sådan internationell kamp och strävan är visserligen oundviklig, men mediernas – enkannerligen statsmediernas – roll är här att sakligt, objektivt och konsekvensneutralt rapportera om dessa konflikter och händelser, och inte som statstelevisionen göra sig till del av den propagandistiska informationskrigföringen.
