Statsmedier behandlar frågan om koranbränning i en intervju med en professor i islamologi (naturligtvis), som för in ett resonemang om att Sverige tog och tar avstånd från de tyska nationalsocialisternas bokbål, och att många i den muslimska världen inte kan se skillnad mellan dessa illdåd och andra yttringar av biblioklasm – förstörande av böcker – i yttrandefrihetens namn.
I all enkelhet dröjer det sig om att enskildas uttryck gentemot koranen, eller för den delen bibeln eller motsvarande skrifter, är ett angrepp mot en ideologi, medan de nazistiska bokbålen riktade sig mot ett enskilt folk – judarna. Notera att den senaste koranbränningen inte exekverades av en dansk, utan av en irakisk medborgare, en son av islam.
Det dröjer sig också om frågan i vilken kapacitet sådana handlingar utförs. Enskildas ceremoniella protestyttringar är en helt annan sak än en stats eller annan större aktörs systematiska destruktion av ett helt kulturfält, som när den första kinesiska dynastin Qin lät bränna samtliga konkurrerande skolors verk, eller som när den kristna makten lät bränna misshagliga böcker (och människor) under dess tusenåriga era i maskopi med statsmakten.
Visserligen var det inte den tyska staten som anställde bokbål i Tredje riket, utan den tyska studentkåren, men dels gjorde man det i en systematisk anda, och dels var udden riktad mot det judiska folket. Bokbålen skedde upprepat, och upptogs småningom som instrument av tyska staten i ockuperade territorier.
Man kan notera att segrarmakterna på samma sätt brände nazistisk lektyr efter krigsslutet, och att den svenska rättvisan regelmässigt bränner misshaglig konst signerad Johan de Geer, Dan Park med flera när så anses vara påkallat. Det är vanligare än man tror att bränna böcker (och konst) i syfte att censurera och undertrycka, vilket åtminstone ur liberal synpunkt är förkastligt.
Att häda och på annat sätt uttrycka blasfemi är emellertid en diametralt annan sorts yttring, och den riktar sig underifrån och uppåt mot en makt, i det här fallet en religiös sådan. Det är av det skälet hädelse och blasfemi har blivit grundpelare i liberal filosofi, för att det är uttryck som riktar sig mot en förtryckande makt, ursprungligen den kristna kyrkan i Europa, i en rörelse som småningom gav oss de friheter vi nu (?) tar för självklara.
Hela enchiladan av andra friheter, från emancipation till sexuell frihet, bygger på friheten att häda förment heliga ting och angripa en maktstruktur som tagit sig rätten att bestämma över moral, sedlighet och enskilda människors förehavanden under allehanda former. Utan den yttrandefriheten faller hela bygget samman som ett korthus, och det är det fundamentet man nu angriper från alla håll och kanter.
I muslimska länder lyser sådana friheter alltjämt med sin frånvaro, och människor är lika kuvade som européer under medeltiden, enkannerligen det täcka könet, som döljs bakom slöjor och systematiskt undertrycks. Det är således inte en missaktning mot folken i de många muslimska länderna att bränna en koran, utan mot den ideologi som upprätthåller detta vedervärdiga förtryck.
Av det skälet är det ynkligt och helt förkastligt av den svenska moderatregimen att i officiell kapacitet fördöma liberala yttringar som syftar till att befria människor från religiösa bojor, och man borde naturligtvis istället fullt ut försvara företeelsen. Men man är från det hållet så ideologiskt vilsen att man inte förstår vad saken ytterst dröjer sig om, utan fegar ur i syfte att vara alla till lags och godhetssignalera.
