Starmers socialistregim har fått en tveksam start i och med de kravaller som anställs runt om i det arma landet. Medier och politiker gormar i vanlig ordning om «högerextremism», men i min optik rör det sig helt enkelt om vanliga arbetare som har fått absolut toknog av massinvandring, woke och annan repression, särskilt som man av den repressiva regimen systematiskt förhindras att uttrycka sin mening.
Exempelvis Tommy Robinson, den forne ledaren för English Defense League, var likt många andra för vänsterklägget så förhatliga figurer länge bannlyst från sociala medier på FBI:s inrådan, men har sedan frihetshjältar som Elon Musk tog kontroll över X åter funnit en plats i rampljuset. I vänsterblivna medier sägs han «dirigera» upploppen, men han har inte någon sådan funktion eller ens förmåga att samla sådana skaror.
Nej, detta rör sig om spontan självantändning i ett Storbritannien som har gått ned sig alldeles efter Brexit och en rad andra gigantiska politiska felslut, från den bisarra hanteringen av covid och den misslyckade energipolitiken till det fientliga förhållandet till Kina och dess roll i den brittiska ekonomin (kärnkraft, mobilnätverk med mera). Tanken med Brexit var att ta kontroll över migrationen, men resultatet blev tvärtom än högre invandring.
Den utlösande faktorn var denna gång ett bestialiskt mord på tre småflickor, begånget av en «afrobrittisk» tonåring, en händelse som minner om motsvarande besinningslösa våld som en «afrosvensk» tonåring anställde i Sverige för ett par år sedan. Folket ser igenom propagandan och är förmögna att räkna själva vilka som är kraftigt överrepresenterade i vålds- och kriminalstatistiken, även om regimen gör sitt bästa för att frisera siffrorna (där som här).
Repressionen mot det egna folket och den egna kulturen i kombination med vurmen för och daltandet med ett invandrat klientel är det som har kommit bägaren att rinna över, för all del inte bara i Storbritannien, utan över hela Europa. Tillsammans med recession, sparbeting och försämrad ekonomi i allmänhet är det en farlig grogrund för politiskt våld, som vi här ser brisera.
Starmer-regimen förefaller dock inte ta intryck av protesterna, utan hotar istället demonstranterna med åtgärder, på samma sätt som den liberale diktatorn Trudeleau i Kanada drog in bankkonton för protesterande chaufförer och andra arbetare under pandemin. Det är det modus operandi efter vilket socialliberala diktaturer arbetar, att medelst «civilsamhället» dra in livsnödvändiga funktioner och undandra åtkomst till plattformar för att dymedelst tukta medborgarna att omfatta de rätta värderingarna och normerna samt påtvinga folket sina politiska reformer.
Men man misstar sig naturligtvis grovt om man tror att denna eld går att släcka, annat än tillfälligt. Storbritannien kommer att fortsätta brinna under lång tid, och det politiska kaoset lär fortsätta. Starmer gör sig omgående till ovän med folket, och lär småningom få plikta för det vid valurnorna.