Förändringens vindar blåser över Europa, med stark högerbris på kontinenten, inte minst i de tongivande länderna Italien, Frankrike och Tyskland. Skandinavien och Storbritannien är i vanlig ordning motvalls kärringar, och särskilt den senare önationen gör i dag helt om när Labor tar makten efter fjorton års konservativt vanstyre.
Lillbritannien är kanske en mer korrekt term, då det forna imperiet är en blek skugga av sitt forna själv, med bud på ytterligare sönderdelning framdeles, om Skottland frigör sig. Men även för att landet går kräftgång ekonomiskt och på andra vis, och därmed minskar i betydelse.
Detta tycks dock inte ha satt så stora spår i det brittiska psyket, och man tror alltjämt att man är något slags världsledare med rätt att tillrättavisa andra nationer eller lägga sig i andras bestyr, exempelvis avspeglat i den arroganta koloniala hybris man uppvisar gentemot Kina genom att skicka sina kanonbåtar till Sydkinesiska sjön eller att bråka om sin forna kronkoloni Hongkong. Keir Starmer kan möjligen beträda en mer fruktsam väg i detta avseende och förbättra relationerna och det ekonomiska utbytet.
Klart för britterna står även att Brexit var det största av misstag, och man har förlorat kraftigt på att stå utanför den gemensamma marknaden, samtidigt som invandringen paradoxalt nog har ökat. Man uppnådde inte det man ville, men fick betala dyrt för snedsprånget.
Om Starmer vill göra verklighet av sina löften bör han således omedelbart inleda förhandlingar om återinträde i unionen, utan att hålla en ny folkomröstning om saken. Det kanske svider i själen, men är det som bäst och snabbast kan få Lillbritannien på fötter, samtidigt som det stärker Europa.
Minskade reallöner under flera år kan man nämligen inte åtgärda genom att trycka pengar, och inte heller kraftig omfördelning löser problemet. Man måste ha större snurr på hjulen, vilket man får genom integration i unionen. Högre tillväxt ligger i grunden för att kurera Lillbritannien.
Även den brittiska demokratin har varit i gungning under en tid, med inte mindre än fyra regimer under blott två år: Bojo II, Truss, Paki-Sunak och snart Starmer. Av dessa satt Liz Truss inte ens två månader på tronen. Uppenbarligen får man inte politisk ro så länge Lillbritanniens problem kvarstår, och Labor har därmed ett gyllene läge att koppla greppet för lång tid – om man spelar korten rätt.
Men även Starmers program innebär fortsatt europeiskt utanförskap samt stärkt gemenskap med övriga Five eyes. Även Starmer avser fortsätta med Aukus och geopolitisk inblandning i Hongkong och Sydkinesiska sjön. Även Starmer ämnar fortsätta på den inslagna vägen i Ukraïna. Detta lär inte stärka Lillbritannien.
Men samtidigt vill Labor satsa på kärnkraft i en ambition om att bli en «grön supermakt». Vid början av seklet stod kärnkraften för en fjärdedel av energiförsörjningen, medan den i dag är nere på en sjundedel. Beroendet av dyr gas tycks ha fått britterna att vakna upp.
Å andra sidan innebär de sura relationerna med Kina att kärnkraftsprogrammet har gått i stå, och det är just Kina som konstruerar anläggningarna i Hinkley C och Bradwell B. Starmers tanke att samarbeta med Kina där det är möjligt, konkurrera där det är nödvändigt och utmana där man måste kan erbjuda vissa problem i att lösa upp erforderliga knutar.
Just förhållandet till EU och Kina är tillsammans med energifrågan kanske de viktigaste av bestyr Labor har att ta itu med om man vill få landet på fötter igen, och många av partiets övriga reformer av inrikes snitt beror i hög grad av att man får fart på tillväxten. I annat fall lär Lillbritanniens problem fortsätta som tidigare. Tillåt mig tvivla.
