Kriget mot terrorn bedarrade småningom, och «civilisationernas kamp» ebbade ut i takt med att al-Qaida, Islamiska staten och andra terrorgrupper decimerades undan för undan, samt då USA efter tjugo års ockupation lämnade såväl Irak som Afghanistan med svansen mellan benen. Men eftersom USA alltid är i behov av en «fiende», seglade Kina allt mer upp som den primära kontrahenten, så även i Sverige och andra amerikanska vasallstater.
Detta för att Kinas växande ekonomiska styrka «hotar» detronisera USA:s ställning som hegemonisk supermakt, framförallt i Asien. Det Kina, som inte har, aldrig har haft och aldrig kommer att ha några globala anspråk på att utmana Väst. Det Kina, som till skillnad från den i evigt krig stadda världsmobbaren USA inte har befunnit sig i krig sedan 1979, och som i historisk mening är den ständigt angripna parten – Storbritannien 1839, USA 1856, Storbritannien 1857, Frankrike 1860, Japan 1894, Japan 1931.
Det Kina, som inte har, aldrig har haft och aldrig kommer att ha för avsikt att exportera sin ideologi, utan blott förordar ömsesidig respekt för olika system och kulturer. Det Kina, som är en notorisk förespråkare av ickeinblandningsprincipen, och som aldrig skulle få för sig att lägga sig i andra länders enskilda angelägenheter, lagstiftning eller kulturella sedvänjor.
I kontrast har vi islam, en expansionistisk ideologi och kultur med anspråk på sanningsmonopol och överhöghet, en monoteistisk rörelse med vilken Väst intermittent har befunnit sig i krig i långt över tusen år, ett globalt kalifat som under lång tid delvis har ockuperat Europa. Det islam, som gör ständiga anspråk på att berätta för oss vilken grad av yttrandefrihet vi bör ha och vilka lagar som bör instiftas.
Det islam, som inte tvekar att i religionens namn angripa civila mål i terrorangrepp i syfte att tvinga motparten till underkastelse, i brist på mer organiserad förmåga till krigföring. Det islam, som inte i någon mening är kompatibelt med demokrati, Q-rättigheter eller ens grundläggande liberala fri- och rättigheter, och därför aldrig kan samexistera med Väst – islam lägger slutligen under sig länder där man får fäste, från Algeriet och Marocko till Pakistan, Bangladesh och Indonesien.
Detta är den verkliga fienden, vilket vi nu blir brutalt påminda om när femtiosju länder och ett antal notoriska terrororganisationer gaddar sig samman och angriper Sverige och dess lagar samt kräver underkastelse. Den fiende, som redan har ett mycket stort antal sovande celler på plats, redo att aktiveras med en fingerknäpp från någon ayatolla eller inflytelserik imam eller självutnämnd revolutionär terrorledare.
Den fiende, som på allvar får den svenska konflikträdda moderatregimen att krypa och böja sig för islam samt ta avstånd från den liberala ordningen med dess centrala yttrandefrihet, under övervägande att ytterligare inskränka demokratin för att vara till lags – tills nästa anspråk infinner sig.
Det är ett brutalt uppvaknande efter en tids törnrosasömn med inslag av paranoida drömmar, ett uppvaknande till en verklighet som aldrig har förändrats, utan blott har gått på sparlåga en tid. Den verklighet som alltid är förhandenvarande, och aldrig kommer att försvinna, den verklighet som utgör «civilisationernas kamp» in aeternum – eller kanske man hellre ska benämna det civilisationens kamp gentemot det omänskliga religiösa barbariet.
Den verklighet som inom kort kan resultera i förnyade terrorangrepp och en skärrad allmänhet som kräver aktiva åtgärder av en handlingsförlamad regering. Kanske kan man då även slutligen gnugga bort sanden ur ögonen och åter se Kinas motsvarande kamp mot terrorn i Xinjiang med större nykterhet, så som efter 2001, istället för att ta vettlöst parti för uigurisk islamism, extremism och separatism.