De amerikanska ansträngningarna att hindra Kinas fortsatta uppgång intensifieras allt mer. Man har på sin hemmamarknad förbjudit Huawei, ZTE med flera kinesiska telekombolag i de inhemska 5G-näten, och man har övertalat sina allierade inom Five eyes att göra samma sak.
Huaweis finanschef Meng Wanzhou är sedan två år tillbaka under husarrest i Kanada på amerikansk begäran, samtidigt som USA söker strypa Huaweis tillflöde av processorer i en halvledarnationalism som saknar motstycke. Officiellt anför man säkerhetsrisk som skäl, men den egentliga orsaken står att finna i att Kina nu på allvar börjar utmana den amerikanska hegemonin – särskilt vill signalspaningsalliansen i Five eyes äga infrastrukturen för att kunna fortsätta sin globala övervakning.
Sabotagen mot Tiktok, Wechat och i princip samtliga kinesiska mjukvaruföretag är på samma sätt ett led i att frikoppla den amerikanska ekonomin från Kina, och kanske en provokation i syfte att försöka förmå Kina att svara på den kastade handsken, för att därmed intensifiera konflikten.
Pompeo söker därtill ytterligare allierade i Europa och Asien för att söka isolera Kina, och man målar upp ett scenario om att den fria världen måste stå upp mot en tyrann. Det är ett resonemang som omvärlden inte riktigt köper, och man är inte beredd att söka den sortens konflikt med Kina. Man anser att det nog finns plats för två system i världen, särskilt som Kina inte söker utmana den amerikanska positionen.
Kina försöker för sin del hålla huvudet kallt, och man utväntar i första hand utgången av det amerikanska valet, för att se vad en ny president kan ge för slags spel. Tills vidare svarar man lågintensivt, till exempel genom att försvåra export av drönare och andra mindre viktiga varor.
Zhongnanhai skulle annars kunna svara betydligt hårdare, dels genom att på samma sätt kasta ut amerikanska företag som gör stora vinster på den kinesiska marknaden; förse med exportförbud sådana sällsynta jordartsmetaller som är av vikt för all modern teknik och som Kina kontrollerar till nittio procent; samt strypa exporten av råvaror till läkemedel, ännu ett av de många logistikflöden som Kina behärskar i stor majoritet.
För Kina skulle sådana åtgärder komma sent i en eskalerande konflikt, eftersom de skadar förhållandet till övriga världen och därmed sätter käppar i hjulet för Kinas fortsatta utveckling. Det är vapen man bara skulle ta till i sista hand, när alla andra möjligheter är uttömda, när man tvingas djupare in i en konflikt.
Ytterst föreligger även en risk för väpnad konflikt, som bara skulle kunna komma till stånd på amerikanskt initiativ. Sydkinesiska havet är här den naturliga arenan för sådan mer hårdför konfrontation, och på senare tid har aktiviteten i området tilltagit rejält. Bland annat har USA skickat förstärkningar samt sökt utmana Kina genom att flyga U2-plan nära kinesiska kuststäder och köra diverse plåtschabrak genom Taiwans sund.
Pompeo har här yttrat att Sydkinesiska havet inte är Kinas maritima imperium, och att USA ämnar försvara den rådande ordningen i regionen. Officiellt är orsaken att man vill hålla farlederna öppna samt skydda Taiwan och andra grannar, men i realiteten är det för att upprätthålla en hegemoni som har gällt i hundra år.
Men även här är ett paradigmskifte nu förestående. USA är visserligen alltjämt en överlägsen militär makt med en budget som är större än de tjugo följande länderna tillsammans, men man har nu en mindre flotta än Kina (+300 skepp) – speciellt är den sjunde flottan som man har i regionen betydligt mindre. Spelplanen är sådan att det bara är med en överlägsen flotta och stationära baser i regionen (Guam, Seoul, Okinawa, Iwakuni) man kan upprätthålla hegemonin.
Till yttermera visso har Kina under senare år raffinerat sin Dongfeng-serie av missiler, och man säger sig nu ha kapacitet att slå ut hangarfartyg med en enda DF-26B eller DF-21D – man provsköt häromdagen sådana raketer som svar på USA:s överflygning med spionplan. Man skulle därmed kunna oskadliggöra USA:s stridsförmåga och helt enkelt sparka ut amerikanerna ur området för gott.
Det hela hänger på hur välkonstruerat styrsystemet är, och om USA har ett fungerande störningssystem eller inte. Det kan tyckas vara en smal sak att rikta en missil mot ett stort fartyg, men det är trots allt ett rörligt mål. Dessutom rör det sig om ballistiska missiler, som behöver precisionsstyras i slutfasen – för detta ändamål krävs avancerad satellitnavigering, som är ytterligare ett område Kina har satsat stort på.
Förutom elektronisk störning kan man även bjuda motstånd med laservapen. Konventionellt antirobotförsvar är helt enkelt inte verksamt mot missiler som flyger i Mach 5, medan lasersystem kan bjuda snabba skurar av verksam eld. Men även här har Kina närmat sig USA i en konventionell kapprustning med högteknologi som ingrediens.
USA kan här välja att syna Kinas kort, med risk för att man tvingas ge sig av med svansen mellan benen. En direktträff med en Dongfeng mot ett hangarfartyg sänker kanske inte fartyget, men gör det och dess flygplan helt och hållet obrukbara. Kinas maritima imperium blir därmed i praktiken verklighet, eftersom ingen längre kan utmana.
Om USA å andra sidan inte gör någonting kommer samma sak ändå att hända på sikt. Kina kanske inte kan utmana USA:s samlade militära förmåga än på länge, men allt man behöver är å andra sidan bara slagkraft för att härska i den egna regionen.
Givet att Kina och Asien obevekligen tar en allt större andel av världens samlade bruttonationalprodukt och har allt större avkastning från forskning och utveckling, är det helt enkelt en fråga om tid – kort tid. Om USA ska hindra eller i vart fall sinka Kina är det nu man måste slå till, och det är vad man verkar ha som avsikt.
I annat fall kommer Kina ikapp och går förbi, vilket en del tycks uppfatta som hotfullt. Man anlägger därvid samma falska dikotomi som Trump och Pompeo, uppfattningen att det är en systemens kamp som någon måste vinna. Men det är bara den ena parten som spelar, nämligen för att bevara sin hegemoni och sin roll som herre på täppan även i Asien.
I verkligheten finns ingen sådan kamp, och inte heller någon mellan den «fria världen» och en «tyrann», än mindre mellan «gott och ont». Kina har så att säga alltid funnits, och har alltid varit sig självt och annorlunda. Det är inget som kommer att ändras. Världen har inget behov av en eskalerande polarisering och ett nytt kallt krig, särskilt inte om oddsen för att avgå med segern i en sådan batalj är ogynnsamma.
Dongfeng (东风) betyder östanvind, men har också den metaforiska betydelsen av en fördelaktig situation eller betydande slagstyrka. 万事俱备, 只欠东风 (wànshì jù bèi, zhǐ qiàn dōngfēng – allt är förberett, det saknas bara östanvind) är ett idiom hämtat ur den klassiska romanen Romansen om de tre kungadömena (三国演义, Sānguó yǎnyì). Begreppet Dongfeng syftar därför på en beståndsdel som är avgörande för att avgå med segern.
