Ur liberal synvinkel utgjorde kampen för homosexuellas rättigheter en klockren rörelse för frihet att slippa diskriminering, även om resultatet blev en märklig kompromiss om «inkludering» i majoritetsamhället under villkor om seriemonogami och slopad promiskuitet. Inget bögsex i parkerna och inga bastuklubbar, men dock välsignelse av kyrkan!
Den tidens politiker stod knappast på barrikaderna för att infria en sådan sexliberalism, utan var tvärtom det största hindret mot «inkludering». Prideparader var så att säga inget som lockade politiska högdjur, och inte heller skyltade kommunerna med speciella flaggor och symboler i anslutning till sådana evenemang.
Småningom vann rörelsen en förkrossande seger, och homofobin förpassades i stort från samhället, inte minst det officiella. När slaget väl var över passade politiker från allsköns läger på att sola sig i glansen i pridetåg, i syfte att godhetssignalera och manifestera åsikter man inte tidigare omhuldade. Det kallas att vända kappan efter vinden.
Men sedermera har pendeln slagit över rejält åt det «inkluderande» hållet, i så måtto att man vill «inkludera» allt fler udda sexualiteter och «könsidentiteter», samtidigt som de som motsätter sig «inkluderingen» ska exkluderas på olika vis – de ska kancelleras, undertryckas och få sina bankkonton stängda då de inte tycker rätt.
Vi som då stod på sexliberalismens sida gentemot kyrkan, staten och det allmänna hade aldrig en tanke på att ge upp hävdvunna liberala friheter som yttrandefrihet mot socialliberala rättigheter, och «inkluderingen» innebar inte att byta en diskriminering mot en annan. Ändå är en sådan ordning det praktiska resultatet av fortsättningskampen, och frågan är hur en sådan militant och aggressiv rörelse har kunnat formeras och vinna insteg.
Frågar man bögarna (till vilka de bisexuella inräknas, det behövs ingen extra bokstav) får man uppgivna svar om att man inte alls står bakom denna fortsättning med inkludering av transsexuella och könsdysforiska, och allra minst den psykiskt störda politiska rörelse som driver pronomentvång i offentliga institutioner som skolan. Man menar tvärtom att en sådan utveckling innebär en backlash, och att det skadar den genuina rörelsen.
Noga räknat har sexuella preferenser – homo- och bisexualitet – absolut ingenting med könsdysfori och åtföljande «könskorrigerande» ingrepp att göra, utan det är helt ortogonala företeelser. Den förra är en naturlig variation, medan den senare är en psykisk sjukdom, som av någon anledning uppmuntras officiellt.
Frågan är därför hur denna extremt udda grupp – och andra – har upphöjts till prekariat av sådant slag att det föranleder sådana drastiska åtgärder, vem som ligger bakom och i vilket syfte. Den vidare rörelsen emanerar alltså inte från bögarna, utan snarare från den politiska extremvänstern, som här har sett en möjlig hävstång för andra syften.
Den stora allmänheten förstår säkert saken som försvar av självklara rättigheter, utan att för den skull vara helt införstådd med vad saken egentligen dröjer sig om. Det är alltså inte «homofobi» att ifrågasätta «könskorrigerande» behandling av barn och tonåringar eller bruket av särskilda «pronomen», utan detta är företeelser som ligger helt utanför den diskursen.
Men genom att stigmatisera meningsmotståndare som «homofober» eller «transfober» kan man rikta uppmärksamheten åt annat håll och initiera ett meningslöst «kulturkrig», på vilket alla krafter koncentreras, under fullständigt vettlösa drabbningar om «pronomen» och annan vänsterextrem dårskap.
Slutsatsen måste bli att man vill få dig att rikta ditt fokus på absoluta meningslösheter, allt under det att man kan genomdriva andra politiska reformer med mindre motstånd, samt inte minst sko sig själv. Man vill få dig att titta bort, medan man gör annat mer i skymundan – för övrigt ett klassiskt politiskt knep, men här i ny tappning.
